Dan före dopparedan-del 22

publicerat i Allmänt;
Jag har precis varit ute på en promenad i den härliga kylan! Det slog mig när jag gick ute i det friska att jag alltid ha hittat orsaker för att tillåta min ätstörning att leva vidare. Det har alltid funnits en anledning till att svälta sig själv eller att hetsa och kräkas.

Sambon flyttar ut då är det synd om mig och jag har en anledning att svälta. Farmor dör, oj vad ledsen jag är, då hetsar jag och kräks lite! Det är ju så fruktansvärt dumt!

Om ni hade en alldeles underbar vän som verkligen mådde dåligt skulle ni säja till den personen att svält dig själv, det kommer du att må bättre av? Nej, ni skulle troligtvis vara ett stöd genom att finnas där när hon gråter och se till att ge henne mat så att hon kunde läka. Varför gör vi inte så mot oss själva? Varför tar vi inte hand om oss när vi mår dåligt och älskar oss själva lite extra när vi faktiskt behöver det?

Att stänga inne känslor, att inte skrika när man är arg, att inte skratta när man är glad och att inte gråta när man är ledsen, det är som att sätta sig själv i ett mörkt rum och låsa dörren!

Jag har så mycket känslor i kroppen som bara måste komma ut som jag stängt inne i 10 år. Jag är så satans glad att jag har öppnat dörren och låter dom komma ut!

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Malin:

Åhh... blir så glad av att höra dina ord. Känner precis likadant... Och vet du? Jag blev arg här om dagen. Helt sjukt. Har inte varit arg sen detta helveta började typ. Hoppas du får en bra jul och att det funkar för dig idag med mat och allt. På jul ska man visst äta hela tiden! Du finns i mina tankar! Kramar!

2:a kommentar, skriven , av Lisa W:

Ja, precis så! Jag har också en massa känslor som behöver få komma ut!

Kommentera inlägget här :