Allt jag någonsin velat ha...

publicerat i Allmänt;
är kärlek! Det är en av de stora sakerna jag saknat i mitt liv. Har funderat mycket på min barndom...vem min familj tror att jag är, hur dåligt mina föräldrar känner sin dotter.

När jag gick i femman rökte jag första gången, mina föräldrar fick reda på det i somras...jag är 23 nu. Det blev ett jävla liv och en massa predikan, det enda jag tänkte va: Va glad att jag inte går på droger, för hade jag blivit introducerad för det någon gång hade jag nog varit drogmissbrukare istället för bulimiker idag!

När jag var 13 hade jag sex första gången....mamma och pappa lät mig sova över hos en kille första gången när jag var 17, dom trodde väl inte man kunde ha sex på dagtid...

Vid 15 tror jag det va hade jag min första fylla....mamma handlade cider (2 st!) till mig första gången i trean på gymnasiet!

Med andra ord...mina föräldrar känner mig inte. Jag har alltid velat vara som min älsta syster, eller rättare sagt mamma och pappa ville det. Vi blev alltid jämförda med henne, hon har gjort allt rätt, varit den perfekta dottern. Hur man än gjorde så stod hon alltid högst i rang. Än idag kan jag hata henne för att hon alltid fick mamma och pappas goda ord och kärlek! Den enda som inte satte henne på pedistal var farmor. Hon såg hur jag kämpade med att hålla tillbaka mig själv för att vara som mamma och pappa ville ha mig. Hos henne kunde jag alltid vara mig själv, hon älskade mig för den jag var. Hon talade om det för mig vilket gjorde att vi fick en underbar relation. Med henne kunde jag prata ut om hur jag hade det hemma, vilket gjorde det lite lättare att stå ut. Jag visste att jag alltid hade farmor, hon stod vid min sida!

Fram till förra sommaren...då dog hon. Hela min värld rasade samman...vem skulle jag nu prata med? Vem skulle nu nicka och säja att hon förstår och verkligen mena det?
Jag tänker på henne varje dag och i mina tankar sitter vi hemma hos henne, äter kanelbullar och pratar. Vi gör det som är strängt förbjudet, snacka skit om familjen...

Jag önskar av hela mitt hjärta att hon förstod hur mycket hon betydde för mig, vilken stor person han var i mina ögon, en människa värd all kärlek i världen! Hon var det bästa...
Kvar har jag min förvirrade farfar...han är inte densamma sen farmor lämnade oss. Jag saknar honom nåt fruktansvärt, men jag kan inte hälsa på honom...det blir för påtagligt att farmor inte finns. Verkligheten är så svår...

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Marie.:

Känner igen mig i din text, kände likadant när jag var med min mormor. Och som jag saknar henne.

Och det är okej att sakna.



Och vi kan tacka för att vi fick ha dem i vårt liv. Eller hur?





Kram. Tror på dig. Du kan allt du vill!



/Marie

Kommentera inlägget här :