Änglar finns...
publicerat i
Allmänt;
Vi hade det helt underbart mysigt. Efter att vi hade hämtat hennes (något rund om fötterna) pojkvän från svensex och bäddat ner honom i sängen, satte vi på lite härlig musik och delade på en flaska vin.
Anne som varit igång hela dagen stupade när kl var tre...jag som då hade sovit till fyra på eftermiddagen hade givietvis inte någon ro i kroppen. Lite rastlös och smått panikartad var jag...pratade med Kristian i telefon och berättade alldeles för mycket! Han bad mig sätta mig i en taxi hem till honom, när jag kom fram betalade han och jag kan bara säja....en räddare i nöden, jag är dig evigt tacksam för att du ställer upp så som du gjort!
Han har precis skjutsat hem mig och som vanligt börjar rastlösheten infinna sig och jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna för ett litet tag, är det depressionen som talar kanske?
Han säger att jag är stark, men jag vet inte hur länge till ja orkar vara det! Känner att det är jobbigt at ta sig upp på morgonen, jag är orkeslös och matt och allmänt trött på den här jävla sjukdomen, den har tagit mig ner i fördärvet. Den har fått mig att tappa bort min personlighet, den har gjort mig till en hemsk människa som inte orkar bry sig än någon annan än sig själv.
Saknar min älskade pappa....om du ändå kunde förstå mig, om du ändå kunde finnas här när jag behöver dig!