Vad ska jag spela, vem ska jag låtsas att jag är, vad ska jag säja, vad kommer man att tycka om den jag är?
Allt snurrar i mitt huvud för tillfället, jag har ätit 4 godisbitar idag, smög med dom, rädd för att jag håller på att bygga upp en hetsätningsattack. Känner mig så äcklig...
Har börjat tänka på alla hjärtans dag också, alla par som kan lägga energi på varandra och mysa. Vill också mysa med någon! Jag vill verkligen börja älska mig själv, men ibland är det svårt. Jag vill vara glad och tänka positivt, men ibland känner jag mig bara ensam. Älskar min familj och mina vänner men ändå gnager ensamheten på mig.
Tycker det är jobbigt att bråka med försäkringskassan...jag vill verkligen inte vara en människa som gnäller över att jag inte har några pengar, men känner verkligen att det börjar bli tomt på kontot nu.
Det är tisdag idag och jag tycker nog att det har gått bra. Har haft lite ångest, men mamma har varit med mig hela tiden, så det har känts okej. Är lite orolig för nästa vecka när jag ska vara ensam...Är så fruktansvärt rädd för att falla!
Jag vet att jag har styrkan att bli frisk, det tvivlar jag inte en sekund på, men ibland önskar jag att jag inte var själv. Är rädd för att ta fighterna mot min sjukdom ensam! Tankarna som kommer är så fruktansvärt starka och det känns som en enkel lösning att bara göra som hon befaller även om jag vet att det är så fel!
Har stor lust att börja träna igen, men jag tror inte riktigt att jag är mogen för det. Då måste jag ju göra om mitt matschema och lägga på mer och det är jag verkligen inte redo för. Önskar att tankarna på viktnedgång kunde släppa. Jag vet att jag är normalviktig och att jag absolut inte behöver att gå ner i vikt, ändå vill jag det!
Hemma hos mamma och pappa finns det så mycket frestelser...skafferiet är fyllt med mat, godis och chips. Vi har en godisskål i köket och en på övervåningen, känner mig bara trygg när jag stänger in mig på rummet. Vågen som står på badrummet lockar varenda gång jag går på toa, väger jag mig så vet jag att det är kört. Jag vill inte veta, för jag vet att Mia väntar på ett tillfälle då jag är svag för att kunna svälja mig. Sjukdomen är så skrämmande uträknande!
Det kliar i min kropp...vill att dagen ska vara över!
Den vägen som jag åker på den är krokig och dan, det händer att jag stannar till ibland, men jag tar mig ändå fram. Den vägen som jag hamnat på den är sval och full av damm, men styr jag bilen med en varsam hand så kommer jag nog fram!
jag finns alltid här, o du kommer fixa det!!!!!