När jag och kärlek satt och åt frukost i morse började jag berätta en sak för honom som hände när jag va som sjukast. Jag har aldrig riktigt pratat om den händelsen, men idag när jag berättade för honom insåg jag att det nog va vändpunkten i min sjukdom.
Jag hade legat flera dagar i sängen och ville ta livet av mig. Jag sa det varje dag till min dåvarande sambo och till slut vågade han inte gå till jobbet. Han ringde till mor och far för han orkade inte mer...Jag var fullständigt vansinnig. Jag svor åt mamma och pappa när dom kom, tyckte inte att dom hade där att göra.
Till slut lyckades dom övertala mig att hänga med hem. Dagen efter kom mina två äldsta syskon och pratade med mig, dom grät...vi grät...Jag kände mig värdelös och dum tyckte inte att jag förtjänade deras omtanke.
De kontaktade en läkare som kom hem till oss, han tog med mig ut på en promenad och vi gick en lång runda och bara pratade. Jag vet inte vad vi sa eller vad han gjorde, men efter det bestämde jag mig för att jag ville leva. Så tack Karsten för att du är en sån skicklig läkare och för att du lyckades trycka på rätt knappar!
Tanken slog mig i morse att jag aldrig tackat min familj för det dom gjorde för mig då. Dom har alltid ställt upp för mig men jag har aldrig insett det. Jag var för sjuk för att förstå att jag är älskad av hela min familj. Dom ville ju bara mitt bästa, dom ville bara ha en frisk dotter, lillasyster och storasyster!
TACK för att ni finns för mig!
Som syster skrev till mig: Det är när man mår dåligt som man uppskattar det som minst, men behöver det som mest!
Absolut!!!