amarulatree

Jag funderar på livet, hur det kan te sig. Min man är iväg med stora hjärtat på gympa, min man, mina barn, min familj..

Tänk vad lyckligt lottad jag är, tänk vilken skatt jag har. För fem och ett halvt år sedan när jag precis va utskriven från östras anorexi och bulimi avdelning trodde jag aldrig att jag skulle sitta såhär. I min egen soffa, i mitt hus, med en sovandes liten nyföding på bröstet. 

Det är bra att reflektera ibland...

När jag tänker tillbaka på mitt liv känns det som att allt det där jobbiga och tråkiga som hänt va hur länge sedan som helst, det känns inte som det var mitt liv. När jag tänker tillbaka kan jag ibland fundera över om jag verkligen upplevt allt det där...och jag slås över hur stark en människa faktiskt är.

Jag är glad att jag lever...

Jag inse också hur många som har hjälp mig på vägen, att bli den jag är idag. Jag tänker på familj som försvunnit ur mitt liv och hur man trots det klarar sig...

Lillebror, dig pratar jag med i stort sett varje dag och jag tror att du hjälper mig igenom många svåra stunder...saknar dig gör jag, men det jag sörjer mest är att du aldrig fick chansen att se mig såhär. Jag skulle göra allt för att barnen skulle få träffa dig en liten, liten stund!

Livet är så himla kort...jag tänker njuta och umgås så mycket jag bara kan med människor som ger mig energi och som får mig att må bra.

Jag tänker stanna upp ibland för att inte glömma av att lycka kommer innifrån.