Kolik

Kolik det är ingen rolig historia...
På fem veckor så har jag och mannen åldrats minst 10 år! 
Att vi älskar vårt nytillskott finns det ingen tvekan om, men när otröstligt skrik fyller våra kvällar och nätter tappar man ibland tålamodet. I helgen fick vi kalla in förstärkning, varken jag eller Martin orkade mer. 
Man känner sig som världens sämsta förälder när man inte kan trösta sitt eget barn. Jag vill inget hellre än att vara henne nära, trösta henne och få henne att känna trygghet, samtidigt vill jag sätta mig i bilen och åka iväg, långt bort för att slippa höra henne skrika. 
Att bjuda hem vänner vill vi inte, orken finns inte...att åka hem till folk är inte heller något alternativ. Det man minst orkar är alla människors goda råd, vi har ju testat allt redan! 
Jag vet att alla bara vill oss väl, men skulden man känner av att inte kunna trösta sitt barn är så stor, och blir större när de goda råden inte hjälper. 
Jag känner att jag tar på mig mycket eftersom jag ammar...det kanske beror på vad jag äter eller dricker? Äter jag för fort, för dålig kost, för bra kost...flera gånger har jag tänkt att ge upp amningen...då är det ju i alla fall inte mitt fel att hon skriker! 

Det värsta är när man träffar folk på dagarna och Doris sover. Hur ofta får man inte höra, men hon skriker ju inte! Hon är ju hur lugn som helst! 
Va fan, som om vi skulle hitta på?! 

 Jag har ångest när klockan börja närma sig 17, för jag vet att snart börjar det! Sover hon då håller jag tummarna att hon ska fortsätta sova, för om hon vaknar så vet jag att hon börjar att skrika...

Ingen som inte haft ett barn med kolik kan veta hur det är...men är man nyfiken på hur det är, eller ifrågasätter vår trovärdighet är man välkommen hem till oss kl 18, för då brukar skrikkalaset vara i full gång! Kom med bra psyke, för det brukar inte tystna före kl 02.00, så välkomna! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0