Tiden...

Mina tårar är slut, men hålet och tomheten i bröstet finns kvar. Det känns på något sätt inte verkligt...
Jag förstår inte riktigt att du är borta nu, kan det verkligen vara så...ska jag aldrig mer få se dig igen? 
Allt känns så meningslöst, varför just du och varför just nu? 
Jag försöker förstå, men frågorna blir bara fler och allt blir bara rörigt! 
Jag var inte beredd, trots att jag borde varit det...
Du gav oss tid, men det räckte inte! Lillebror....
Det va på tok för lite...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0