Det börjar närma sig jul...klumpen i magen växer sig större och jag mår allt sämre. Jag har gjort allt för att julen ska bli mysig, men de gamla känslorna går inte att motarbeta hur mycket jag än försöker.
I 5 år har vi firat jul på vårt eget vis, försökt ändra om och göra det så som vi vill ha det. Och självaste julafton ÄR mysig...men känslorna från förr sitter i magen, dom kryper sig sakta på och jag hatar det!
Jag har aldrig gillat julen...när jag var liten innebar julen ångest. Allt var fint utåt sett...barnen uppklädda till tårna, julgardiner och en massa mat. Men jag var rädd, rädd för att förstöra julen. Jag gjorde det ett år, jag började bråka med min syster och det fick jag höra...att jag hade minsann förstört julen!
Som vuxen och mamma till 2 barn förstår jag lite bättre nu, än vad min mor gjorde då. Med 6 barn i hushållet är det klart att det kan bli bråk även om det är jul!
Men att skuldbelägga är min mammas starka sida.
Jag kommer ihåg att det enda jag väntade på var att få mina julklappar, när jag sedan fått dom kunde jag andas ut, pysa in på rummet och vara ifred.
Bästa stunden på julen var när farmor och farfar kom förbi på kvällen, när deras firande med sin släkt va över. Dom brukade hoppa in på kvällen och önska god jul, jag brukade krypa upp i famnen på farmor och mysa.
Senare, i tonåren, när jag var sjuk i bulimi led jag något fruktansvärt under julen. All mat, allt godis, kontrollera, äta normalt, inte hetsäta, ångesten över allt äckligt min kropp behövde uthärda...hålla humöret uppe, inte få panik..
Pressen över att inte förstöra den här fantastiskt fina fasadjulen som min "lyckliga" familj målat upp!
För vem är igentligen lycklig i en familj där modern är alkoholist? Vem är lycklig i en familj där maktmissbruk regerar?
Det enda jag vet är att jag inte va lycklig, det enda jag vet är att jag vill skona mina barn från känslan av att inte duga och aldrig vara bra nog.
Jag undrar hur många fina jular det krävs för att ersätta alla hemska, och hur lång tid det tar innan dom lugna och fina känslorna infinner sig...
För hur jag än vänder och vrider på det så smyger känslorna från förr sig på i denna stund.
Men jag ser ändå fram emot jul, jag vet att i vår egna lilla familj blir det bra. Jag får gråta, jag får vara arg och jag får skratta, det är okej ÄVEN om det är julafton!
Med det sagt önskar jag er alla en fridefull jul med mycket kärlek!
<3