Al-anon

I höstas gjorde jag en resa som va en början på ett nytt kapitel i mitt liv. 


Jag spenderade 5 dagar i skåne på en anhörigvecka, jag åkte dit som en människa och kom hem som en människa med nya ögon.

Det hände någonting med mig under de där fem dagarna som jag inte riktigt kan sätta ord på. Men det var ett allt för starkt intryck för att lägga det på hyllan när jag kom hem. 
Jag fick nya ögon den där veckan i skåne, fick insikter som jag aldrig sett men som var helt glasklara när jag åkte hem. 

-Hej, jag heter Michaela, dotter till en mamma som är alkoholist och tablettmissbrukare. 

Där och då började min resa med mig själv. En resa jag aldrig kommer bli färdig med, en resa för ett bättre mående, ett starkare jag och ett lyckligt liv. 

Just den där veckan insåg jag att det är inget fel på mig. Jag fick en förståelse för varför jag valt dom vägar jag gjort i livet och varför jag är som jag är. Jag kunde helt plötsligt se på mig själv med andra ögon och förstå att det är inget fel på mig. 

När jag kom hem ifrån skåne började jag gå på Al-anon möte. Möten där anhöriga kan träffas och prata. Vi arbetar med ett 12stegs program och för varje gång jag varit där växer jag lite som människa. 

Jag sitter just nu i soffan hemkommen från ett möte och förundras över hur mycket människor i grupp kan åstadkomma. Bara genom att dela min historia och prata har hjälpt mig så mycket. 

Ilskan som jag har burit på så länge och rädslan för att jag ska sprida ringarna på vattnet vidare har gett sig. 
Jag är en egen person och jag har möjlighet att bryta cirkeln. 

Blickar jag tillbaka på mammas sida så ser jag att allt bara går igen...och känslan att jag inte behöver föra vidare min barndom till mina barn är härlig. Jag kan aldrig skydda mina barn från livet, från att må dåligt, eller från att hamna i trubbel. Men med den kunskapen jag besitter och den nya kunskapen jag får hela tiden när jag arbetar med mig själv kommer göra att mina barn kommer att bli trygga. Förhoppningsvis kommer jag och Martin kunna ge dom den tryggheten och kärleken dom behöver för att kunna hantera livet när dom växer upp.

Jag har lovat mig själv att gå på möterna, för i den där lilla källarlokalen i värnamo med gamla nedsuttna soffor från 90-talet och gröna väggar sker något magiskt varje tisdag. Lokalen, människorna eller dom fruktansvärt fula lamporna gör någonting med mig, jag vet inte vad, men jag åker hem med ett lugnt. Ett lugn och en tro på mig själv. 

Så med detta lugn, jag kallar det sinnesro ska jag nu krypa ner i min säng och fundera på vad jag är tacksam över. 


Dessa två hönor känner jag självklart stor tacksamhet över, men jag känner också en otroligt stor tacksamhet till min kropp som klarat av att bära dessa små liv i magen och till min man som finns vid min sida och såklart hjälpte min kropp på vägen😊 

Sov gott❤


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0