Det där med normer ni vet. Den där känslan av att säga fel saker, rädd för att trampa någon på tårna, rädd för att inte passa in. När börjar den känslan infinna sig, vem bestämmer spelreglerna och varför är det så att dom allra flesta människor går runt och bär på det där självföraktet?
Kanske är det så att världen skulle sluta utvecklas om människor började bli nöja med sig själva. Eller så är det så att ju mer kärlek man ger till sig själv desto större kärlek och respekt får din omgivning.
Jag är ingen expert, jag vet bara att när jag titta på mina barn som fortfarande är ganska oförstörda så inspireras jag. Att klä ut sig till tomteflicka i juni, eller ha sin lussebullepyjamas på förskolan, vem har sagt att det är fel? Vem bestämmer spelreglerna? Jag vet inte vem som bestämmer dom, jag vet bara att jag tycker dom är fel. Glädjen som en tomteklänning kan sprida i början av juni hos ett barn, är värt mer än känslan av att inte passa in hos en vuxen.
Jag trillar ofta själv ner i det där mörka hålet av självförakt, jag brukar säga att jag har två röster i huvudet, en god och en ond. Den där onda rösten som säger att jag kan prestera lite bättre och alltid talar om för mig hur mycket fel jag gör har ändå gjort att jag är där jag är idag, men det är inte den som gör mig lycklig. Det är den rösten som ofta gör att det blir mörker i min vardag och som gör att jag missar det fina som pågår framför mig.
Jag kommer på mig själv ganska ofta att jag lyssnar mer på den än min goda röst i huvudet. Den goda rösten som talar om för mig hur fin jag är, vilken fantastisk människa jag blivit och att jag ska sträcka på mig och vara stolt.
Att vara perfekt i min ofullkomlighet är inte det lättaste, men att försöka är det viktigaste. Vissa dagar försöker jag mer än andra och det är dom dagarna jag skrattar med hjärtat och kramas av kärlek. Det är då förmågan att älska på riktigt infinner sig, det är då jag mår bra.
Ta er en funderare idag, vilken röst lyssnar ni på och vad får er att må bra?
//kärlek