Mitt i all stress så passar jag på att njuta när huset är tyst.
Tänker gör jag.
Och som alltid när jag får den där lilla stunden för mig själv slås jag av hur vackert livet är...
Det är så lätt att missa allt det vackra när man trampar runt i det stressiga ekkorrehjulet, det är så lätt att fokusera på det negativa.
Ondskan kommer alltid att finnas runt oss, men med en stark familj och vänner runt omkring sig så kommer man klara av att se igenom ondskan.
Jag har gjort det och förra veckan slog det mig hur liten ondskan har blivit. Hur lite plats den tar i vårt liv.
Först där och då kan vi vara lyckliga...
Att lära sig känna ondskan är inte lätt, det har tagit mig 30 år...men när jag nu känner igen den kan jag också se igenom den och den skrämmer mig inte längre.
Trycket över bröstet har släppt och jag kan äntligen andas ordentligt.
Luften är frisk om än en aning kall! Nu fattas bara sommarvärme, bara ben och kiknande skratt från barnen när de badar i vattenspridaren...ljuvligt!