Det liv jag trodde va jag självmant valde att leva innan jag insåg att jag var sjuk, riktigt sjuk.
Bulimi. Ätstörning. Ångest. Depression.
I 11 år var jag sjuk. Försökte passa in i ramen. Försökte vara som alla andra...normal. Utåt sett lyckades jag nog ganska bra, men inne i min kropp pågick ett rent helvete!
Jag fattade inte då att det gick att få hjälp, jag trodde i så många år att jag var äcklig och att det va något fel på mig.
Tills jag fick hjälp, riktig hjälp...
Sjukdomen lurade mig i så många år, jag lurade mig själv i så många år att jag inte trodde på någon annan verklighet än det svarta hål jag befann mig i.
2009 kom min räddning och sakta men säkert började jag se ljuset i tunneln och tog mig tillbaka.
Det har varit en lång kamp och jag kämpar än idag. Jag tar små steg för att inte sjukdomen ska få lura mig igen som så många gånger förr.
När jag berättar för människor om att jag varit sjuk får jag ofta frågan om jag är frisk nu.
Jag väljer att svara att jag tror inte man kan bli helt frisk, de sjuka tankarna kommer alltid att finnas. Däremot så vet jag idag vilket som är sjuka tankar och vilket som är friska tankar, det visste jag inte då. Det pågår ständigt ett krig i mitt huvud men idag väljer vilka tankar jag ska lyssna på!
Jag "botar" mig själv idag genom att alltid tänka dubbelt så många positiva tankar om mig själv än negativanär jag kollar mig själv i spegeln. Men det är svårt, ibland väldigt svårt.
Efter en extremt stressig höst och vår med dålig sömn, mycket jobb och ett evigt pusslande har tagit hårt på min kropp, kläderna har blivit förstora och människor i min närhet har reagerat på min viktnedgång.
Jag vet att det är av omtanke- men snälla lita på mig. Jag känner mig ibland anklagad och misstrodd, vilket leder till dåligt samvete, ångest och mörka tankar. Jag gör så gott jag kan för att hinna med familj, jobb och livet...
Jag lovade mig själv 2009 att jag aldrig mer skulle ljuga och det är ett löfte som jag har hållt. Jag vet att jag skulle såra mina nära om jag ljög, men det största sveket skulle vara mot mig själv.
Kriget i mitt huvud kommer jag troligtvis aldrig bli av med, men jag väljer att det goda vinner över det onda, kärlek vinner över hat. Jag kan aldrig lova att det friska vinner över det sjuka, men jag kan lova att jag aldrig kommer att ljuga.