Bloggande har fått ta stryk nu i vårat hentiska liv. Martin jobbar heltid och när han kommer hem 16.30 så går jag ner och jobbar ca 5 timmar. Jag försöker så gott det går att leva i nuet när jag är "ledig" och inte stressa upp mig över kommande arbetspass.
Efter en fruktansvärd pms vecka, så är det nu dags att hylla min familj. Min man som kämpar på trots trötthet, fixar och domar här hemma. När jag sitter nere och jobbar hör jag familjen på övervåningen, trots trötta barn lyckas han nästan alltid att få barnen att kikna av skratt.
Igår slog det mig att han nog måste ha världens absolut längsta tålamod. Och värmen i bröstet när jag hör honom med barnen går inte att beskriva!
Vi går i skift, oftast har han somnat när jag kommer upp och det där med kommunikation försvinner lixom.
Det blir några snabba minuter i telefon under dagen om det hinns med.
Samtidigt är det med en sådan jäkla stolthet vi gör det här! Min dröm som vi så länge kämpat för är inom en arms räckhåll och snart, väldigt snart har jag nått dit jag ville:)
Lillhönan växer så det knakar, har redan hunnit passera 1 år...
Rut, denna förståndiga lilla varelse som kan få vem som helst på fall.
Och Martin och jag, vi som är skaparna av denna fantastiska röra.
Familj....jag smakar på ordet, nyper mig i armen för att någonstans stanna upp och förstå att allt detta kaos är mig till låns. Vilken fantastisk skatt, den finaste som finns!
Ni är en fantastisk stjärnfamilj!! 😊