Ny månad

Nu är det inte många timmar kvar på oktober månad 2008...snart går vi in i November, vilket för mig troligtvis kommer att bli en väldigt händelserik månad.

Sitter just nu med tända ljus omkring mig och njuter av Sonja Aldéns underbara röst i högtalarna...känner all lycka strömma igenom min kropp. Känner mig belåten och tillfreds med min tillvaro idag. Känner så fruktansvärt mycket kärlek! Saknar allra bästaste så fruktansvärt mycket, men nästa helg ses vi troligtvis. Sys vill jag oxå krama om...

Jag känner en sån fruktansvärt stark dragningskraft till livet för tillfället...jag vill njuta av varje dag, ingen dag kommer att gå i repris...

Varje dag är unik, kommer aldrig att komma en likadan...så vare sig det är en bra eller dålig dag så kommer den aldrig komma åter. Har vi en dålig dag kan vi vara glada över att den snart e över, har vi en bra dag så kan vi sträva efter att resterande dagar oxå kommer att bli bra!

Jag har kommit på hur underbart det är att älska...att ge kärlek till sina närmaste är det bästa som finns. Utan att förvänta sig något så får man så oerhört mycket tillbaka. En puss, en kram, en klapp på kinden, ett leende sprider så fruktansvärt mycket värme!

Passa på att älska något/någon varje dag och glöm inte att dagen är unik! Ta vara på den och ta vara på livet....

Kärlek!

Att leva...

En tanke som har slagit mig är att jag hela tiden har väntat. Jag har väntat på att få bli inlagd för att bli frisk. Jag har lurat mig själv så många gånger genom att tänka om jag bara gör så och så, så kommer allt bli bättre. Eller när jag blir inlagd, då kommer jag bli frisk, fram till dess kan jag passa på att gå ner lite i vikt.

Jag har insett att mitt liv pågår här och nu, framför mina ögon. Jag behöver inte vara helt frisk för att kunna leva, jag måste ju leva under tiden jag är i mitt tillfrisknande oxå!

Jag har insett att det inte tjäna någonting till att vara frustrerad och irriterad för att jag inte klarar de mål jag sätter upp. Jag har insett att det är ett hästarbete att bli fri från bulimin, men all den energi som har gått åt till att vara frustrerad och irriterad ska jag försöka använda i mitt tillfrisknande. Det går åt mycket energi att vara förbannad och arg, det är bättre att försöka aceptera för jag behöver all min energi till annat.

Det är mindre än tre veckor kvar till inläggning och jag känner mig ganska redo faktiskt. Jag har underbart stöttande väner, världens bästa syster och min kärlek Kristian. Jag har så mycket att vara tacksam för i livet och jag har så mycket kvar att uppleva!

Jag ska sluta att låta mitt liv passera framför ögonen på mig....jag har hoppat på tåget och tänker åka med livet, börja leva!

Kärlek!!

2008-10-27 kl 03.00

Så många sömnlösa nätter det har blivit. Kroppen värker, tankarna snurrar och magen smärtar. Jag är trött men jag kan inte sova, du ger mig ingen ro, låter mig aldrig vara ifred. En ständig plåga är vad du är och inte en sekund låter du mig vila!
Jag har gett upp att vara arg och bitter på dig, det tjänar ingenting till. Du är och förblir min värsta fiende, min bästa vän.
 
Jag hoppas bara att jag en vacker dag förstår dig. Då kommer du att finnas där men den dagen jag förstår dig, då kan jag resonera med dig. Du kommer alltid att finnas där, men den dagen jag förstår vad du gör med mig och vilken kraft du besitter, den dagen kommer du inte längre kunna påverka mitt liv, min vardag.

Jag är trött på att du styr över mig och min kropp. Mitt liv är bara mitt och jag kommer ta tillbaka det även om du kämpar emot.

Jag måste samtidigt få tacka dig för att du har funnits i mitt liv i 10 år. Utan dig hade jag aldrig varit den människa jag är idag. Jag är en stark människa med humor, empati och förståelse för andra människor i min närhet. Jag vet att jag är vacker även om du försöker intala mig något annat.
Du har hindrat mig mycket i mitt liv, men utan dig hade jag aldrig kännt den tacksamhet till livet som jag känner här och nu i denna stund. Du har fått mig att förstå att livet är värdefullt och att jag vill leva. Du har visat mig vad riktiga vänner är och hur viktigt det är med kärlek.

Så tack Bulimia Nervosa för att du funnits där och tack för att du finns! Du har varit en fiende länge men jag är redo att gräva ner stridsyxan, Du får ha dina åsikter en röst i mitt huvud. Jag kommer inte längre kämpa emot. Jag kommer lyssna på vad du har att säja, resonera med dig och därefter kommer jag att ta ett beslut.

Mitt liv är mitt, det kan du aldrig ta ifrån mig käre vän!

Fängelse...

Jobbångest, matånges, viktångest, ångest, ångest, ångest! Att leva med bulimi är som att sitta i fängelse. Du är en fånge i din egen kropp, du har en stark längtan att bli fri.

Jag har suttit i detta fängelse i tio år nu och jag är trygg här. Jag vet vad jag har och rädslan för friheten håller mig hela tiden kvar i mitt fängelse. Jag blir frustrerad ibland, sparkar på gallret och ibland när jag har sparkat riktigt hårt öppnas dörren lite...tillräckligt mycket för att jag ska få en glimt av friheten...

Jag tittar ut, är nyfiken, men varje gång jag har satt en fot utanför dörren kommer en stark vindpuff som åter igen knuffar omkull mig in i fängelset, dörren stängs med en smäll och jag är återigen fast. Dörren är låst och jag är i tryggt förvar bakom mitt galler.

Jag måste hitta en nyckel till dörren som gör att jag kan ta mig in och ut ur fängelset när JAG vill och när JAG känner för det! Just nu styr jag inte själv, nu är det min styrka på sparkarna och vindens styrka jag kämpar mot....

Var finns nyckeln, var hittar jag den?

Jag är återigen inlåst....jag fick en glimt av friheten, men vinden blåste omkull mig. Ska jag stanna i mitt trygga fängelse där ingen människa någonsin kan komma mig riktigt riktigt nära eller ska jag ge mig ut i friheten, där det kan blåsa riktigt hårt och där andra människor kan se mig. Där kan andra människor såra mig?!

Den viktigaste kampen i mitt liv!

Anonym och Ida, era komentarer ger mig extra energi och det gör mig fruktansvärt glad att höra att jag inspirerar andra till att kämpa...

Jag har haft mina perioder då jag verkligen kännt att nu ger jag upp, jag orkar inte mer....men en dag som denna känner jag bara att det finns så mycket i livet som jag vill uppleva och min sjukdom ska inte få förstöra det! Det kommer jag aldrig att tillåta...

Ordspråket säger att hoppet är det sista som överger en...men jag håller inte med! Det kan överge en för en lite stund, men det kommer alltid tillbaka, hoppet lämnar aldrig en människa för gott!

Nu ska jag fixa mig iordning och möta upp en kompis på stan, ta hand om er och fortsätt kämpa....vi är STARKA människor!


Älskade sys och bro!

Älskar er mest av allt! De kom hit igår stannade natten och åkte hem idag...de gjorde min helg! Har fått tycka synd om mig själv, druckit mängder med alkohol, men nu är jag tillbaka på banan igen! Laddad till tusen, har fått ny energi och tänker fortsätta att kämpa!
Anne min allre sötaste, älska dig av hela mitt hjärta!

Snart kommer Kristian hit....åh!

Köss!

Spy vs Alkohol

Jag har druckit alkohol 7 kvällar i rad. Hade bestämt mig ikväll för att låta vinflaskan vara, vad gör jag? Jo jag handlar godis och bröd, sitter och vräker i mig tills jag är så mätt att jag nästan spricker, hänger mig sedan över toaletten och spy tills halsen är helt sårig...

Helt ärligt, jag vet inte hur jag ska tampas med ångesten, den vill inte försvinna...ingenting som hjälper.
Vill bara bli smal...känner mig otränad och fet. Trivs inte alls i min kropp.

Sitter nu med svullna ögon, ont i magen och halsen och ångrar att jag gick förbi 7-eleven påväg till bussen....vad tänkte jag med?! Vet ju att det inte blir bättre, att det bara döva för stunden och att ångesten kommer med dubbel dos efteråt...

Fundera på att gå upp tidigt imorgon, powerwalka i skogen, men känner jag mig rätt så kommer bakfyllan efter hetsätningsattacken vara värre än efter alkohol.

Fundera på vad som är bäst igentligen...att spy eller att dricka alkohol?

Imorgon e sista jobbdagen, sen är det fyra ledigt...önskar att Kristian kunde ringa och säja att han tänker på mig, plåstra om mitt sårade hjärta lite...

Orkar inte mer...

Dimma!

Den lulliga känslan börja att infinna sig, alkoholen börjar att göra sin verkan...ångesten håller sig på avstånd, tillräckligt långt bort för att jag ska klara ännu en dag!

Berättade för chefen idag om att jag kommer bli sjukskriven, han var mycket förstående och sa att jag var välkommen tillbaka när jag var frisk, en sten lättade från mitt hjärta!

Jobbigt att träffa Kristian på jobbet, är totalt förälskad....vill bara att han ska vilja satsa...

Har ångest över vad jag ätit idag, vågen envisas med att göra mig missnöjd!

Pratade med far idag oxå, han kommer med på nästa besök på Östra, blandade känslor, skammen...

Nej, nu ska jag ta ett glas vin till och sen förhoppningsvis sova hela natten!

Mina tankar e hos dig idag  Anne! Önskar att jag kunde hålla om dig, torka dina tårar...snuttan, min dörr e alltid öppen för dig!

Nikki, tack för din omtanke, orkar inte just nu bara...

Själen gråter, men ögonen har inga tårar..

Min själ är söndertrasad, sliten och trött. Den gråter men det kommer inga tårar. Tårarna som vill komma ut stannar i mitt inre och påverkar allt. Har precis kommit hem från jobbet, det första jag gjorde när jag kom innanför dörren va att hälla upp ett glas vin, allt för att slippa tampas med ångesten.

Jag vet att det är så fel, men jag orkar inte! Mitt liv e tragiskt, hela jag e tragisk och patetisk. Hatar mig själv så mycket i denna stund, finns så mycket jag kunde gjort annorlunda, nu känns allt bara hopplöst och försent. Vill lixom bort...

Har funderat mycket på droger, jag vet att det är sjukt dumt, men det finns en längtan! Har även en längtan efter rakblad, blod och död...


Drömmarna jag har är underbara, jag skär mig själv i handlederna, ser mitt blod pulsera och plötsligt så blir det dimmigt och jag försvinner, sen vaknar jag och vet att jag har en helvetesdag att ta mig igenom. Vill bara fortsätta sova och inte vakna!


Ångest, ångest, ångest...


Känns som jag går i en dimma...ser på när någon annan försöker leva mitt liv....


Kaos i mitt inre

Allt är ett enda stort kaos. Åt helvete med maten, jag röker alldeles för mycket, dricker på tok förmycket alkohol för mitt eget bästa, slarvar med medicinen och sover knappt alls. De få timmarna när jag lyckas sova drömmer jag om självmord och när jag vaknar blir jag alltid lika besviken över att det bara var en dröm!

Jag vill bort, orkar inte mer. Ångesten ligger och trycker varje dag och jag vet inte hur mycket längre till jag orkar...är redo att ge upp, låta mig dras med i ätstörningens förtrollande värld...

Kämpa för att orka på jobbet, men fasaden kommer rasa...det är alldeles förmycket nu!

Jag uppskattar mina underbara vänner, men just nu önskar jag att dom inte fanns. Det är så fruktansvärt jobbigt att veta att dom bryr sig om mig, känns inte som att jag förtjänar deras kärlek, jag har inget att ge tillbaka. Det dåliga samvetet gör sig påminnt varje dag.

Snälla, låt mig bara ta en liten paus från livet...

Fest?

Bowlingen sket sig, Kristian dissade mig, mina vänner upptagna och iväg på annat.

Sitter nu och dricker vin, ingen som har lust att festa loss med mig???? Känner mig så patetisk, men jag tänker åka in till stan sätta mig på en pub, tänker fan inte sitta här som en alkis och supa skallen av mig...

Nån festsugen i GBG?

Köss

Älskade sys!

Igår gick jag och Kristian upp såååå tidigt, för han skulle lämna in bilen, vi hade verkligen en mysmorgon, åh! På kvällen skulle han ut med en vän och jag tänkte ha en hemmakväll. Pratade med sys på förmiddagen, dom skulle en sväng till Norge. Sen ringde hon när dom va på väg och frågade om de kunde hälsa på mig på vägen, de körde ju ändå förbi här. Så underbart glad jag blev! De stannade här och sov över...jag fick träffa hennes underbara knattar!!

Så på mina 37 kvadratmeter sov vi sju stycken, men finns det hjärterum så finns det stjärterum....och för hennes familj finns det så mycket hjärterum, det vill jag lova!

Idag blir det bowling me jobbet, kul! Känner mig lite trött, men laddad:)

Får ju träffa kärlek idag oxå! Så härligt att tycka om en människa så mycket!

Love!

Ro i själen!

Jag har ro i min själ, känner ett inre lugn! Jag var på sjukhuset igår, det var en jobbig dag...har haft tankarna på min familj hela veckan....kan inte riktigt släppa det mamma skrev. Men jag pratade med min behandlare om det igår, så nu känns det bättre!

Efter sjukhuset mötte jag upp härliga Anne som hade tillbringat sin dag med att vara barnvakt. Båda var på lite smågrinit humör, trötta och så, men alltid lika kul att träffa henne...hennes vänskap betyder mycket!

Jag och Kristian hade en helt underbart mysig kväll! Jag är verkligen upp över öronen förälskad! Känns som att jag går på mellanstadiet igen...pirret i magen finns där hela tiden när jag tänker på honom! Jag kan verkligen vara mig själv fullt ut med honom! Han tar fram de bästa sidorna i mig!

Så vad mer ska jag säja...just nu trivs jag med tillvaron. Älskar mina vänner mest av allt på dena jord, underbara syster som alltid ställer upp och kärlek....livet leker!

Idag är jag tacksam för det liv jag har fått, är tacksam över allt som är bra i mitt liv, det är faktiskt en hel del om man tänker efter!

Jag kan en dag som denna oxå tacka bulimin. Utan den hade jag aldrig blivit en sån stark och underbar människa som jag faktiskt är. Utan den hade jag nog inte uppskattat de dagar då man mår så himla bra!

Love till er alla!

Tack Tant Malin!

Denna artikel borde verkligen mina föräldrar läsa....

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_1835123.svd

Underbara höst, underbara framtid!

Underbara människor, ni är så kloka! Har läst många kloka ord i era bloggar, solen lyser jag tvättar och framtiden är min! Jag har precis kommit hem från jobbet, en stressig natt, men en glad Mela!

Detta sms fick jag från Kristian 01.33
Detta är helt sjukt. Jag kan inte sova. Ligger bara och tänker på dig och din underbara kropp. Jag känner mig helt knäsvag när jag tänker på dig. Hoppas detta inte skrämmer dig att jag säger såhär. Men jag är helt såld. Du är bäst. Puss

Förstår ni hur underbart lycklig jag är, min kärlek är besvarad! Åh, jag tänker njuta varje sekund av pirret i magen! Jag ska kämpa varje sekund för ett friskt liv och leva under tiden! Livet stannar inte bara för att vi har en kamp att utföra, jag ska ta vara på alla underbara stunder och försöka se ljuset i mitt liv. Jag har så många människor som bryr sig och jag ska lägga all min energi på att visa dom kärlek. Jag orkar inte lägga tid på att vara arg på vare sig mina föräldrar eller sjukdomen. Den finns där och jag ska lära mig leva med den....den ska inte få styra mitt liv!

På banan igen!

Jag hoppas att ni alla inser vilka underbara människor ni är! Jag känner inte någon av er personligen, men utan ert fantastiska engagemang och era underbara kommentarer hade jag aldrig kommit dit jag är idag!

Mina underbara vänner, kristian och alla ni bloggare är min familj! Jag kommer att skaffa styrkan jag behöver i er. Jag är så otroligt tacksam över att jag får omges med så många fantastiska människor som ni!

Känner mig uppåt och på banan igen. Jag är kär och jag är lycklig idag! Jag vet att jag är älskad av många människor och att jag är en vacker och stark person!

Jag ska snart till jobbet...natten igår var hemsk! Allt strulade och jag (klantarsle) drog en sån jädra vurpa! Slog i huvudet, knät, benet och fick grymt ont i handleden...känner mig helt överkörd och förstörd i kroppen idag. Men jag kan inte sluta att skratta...vilken syn!

....Har precis pratat med bästaste...åh, dessa underbara människor!

Lycka

Hemma hos föräldrarna...

I onsdags kväll åkte jag hem för en snabb visit. Mycket ångest och tankar på tåget dit. Jag och mina föräldrar har en väldigt dålig och infekterad relation. Dom lever med åsikten att man inte ska belasta andra med sina problem och jag tycker att man i en familj ska stötta varandra genom jobbiga situationer.

Det var underbart att träffa sys och hennes små knattar! Teo var supergullig, fem veckor gammal men så pytteliten, bäbisar är en fantastisk skapelse. Hon är en underbar mor och en fantastisk syster. Jag fick även kramas lite med lillbrosan, saknar!

Jag tillbringade mesta tiden hemma hos sys, men igår innan jag skulle med tåget hem var jag en snabbis hos mor och far. Jag var där i en timme och femton minuter, tillräckligt lång tid för att helvetet skulle braka lös. Orkar inte gå in på detaljer, men jag har insett att mina föräldrar går inte att förändra! Hur gärna jag än vill att vi ska vara en familj så kommer det aldrig att bli så! Min familj består av sys, älskade sys, underbara bror och allra bästaste vännen! Jag älskar dom så innerligt och jag kommer att lägga min energi på att visa dom kärlek istället för att vara bitter över att mina föräldrar inte finns där för mig!

När jag kom med tåget till stationen igår ringde jag Kristian, han har varit saknad! Åkte hem till honom, fick pratat av mig, fick pussar och kramar och KÄRLEK! Jag studsar på små moln, vaknade till en härlig frukost och har inte rört ett finger, han e underbar! Han får mig att kikna av skratt och den positiva energi han smittar av sig är fantastisk! Vi kan verkligen prata riktigt vuxet om allvarliga saker samtidigt som vi kan vara så fruktansvärt barnsliga som det bara går!

Trots jobbiga dagar möter jag världen med ett leende! Mitt liv är underbart just nu och ingen helvetessjukdom ska få förstöra! Jag blir starkare och starkare för varje dag som går och snart kan hon inte knäcka mig längre!

Vändningen


                                                                            
  
Vändningen i mitt liv har kommit! Jag har träffet en underbar människa och jag tänker göra allt för att visa bulimin vem som är vinnare! Hon ska inte få förstöra detta....

I måndags så bjöd Kristian mig på mat...så mysigt, tända ljus och verkligen mys! Jag sov där och på morgonen skjutsade han mig till sjukhuset. Han väntade tills jag var klar, sen åkte vi tillsammans och köpte bäbiskläder till lilla Teo.
Han får fram de bästa sidorna av mig hela tiden, jag är glad, rolig och jag mår bra när vi e tillsammans. Jag är den Mela jag vill vara!

Igår kände jag dock att jag var tvundgen att berätta om den gifta (eftersom vi jobbar alla på samma jobb!) När jag berättade det kom allt, alla tankar alla känslor, rädslan inför inläggningen, saknaden av familjen. Jag har nog aldrig gråtit så mycket...och han stannade kvar!
Han sa att vi börjar om, vi glömmer det som varit och blicka framåt. Man har bara ett liv och jag ska göra det bästa av varje dag! Vändningen har kommit, det är dags att acceptera att läget är som det är och det är dags att kämpa för det livet jag vill leva. Det kommer att komma!

Jag ska påmminna mig själv varje gång jag tittar mig i spegeln om att jag är vacker och värd all kärlek i världen!

Ni borde göra detsamma, vi är vackra och vi är värda så mycket mer än vad vi tror!

Kärlek, kärlek, kärlek!

RSS 2.0