En dag värd att firas

Idag för ett årsen fick vi ett hemskt besked. Min syster hade fått en hjärnblödning.
Livet sattes på sin spets och rädslan över att förlora min äldsta storasyster grävde sig djupt in i hjärtat. Min syster bodde då i USA och de närmsta dagarna bestod av oro och extremt lite sömn. Det tog ett tag innan hon vaknade, men hon vaknade! 
Blödningen i hjärnan hade tagit riktigt illa, den satt på hjärnstammen vilket innebar att den slog ut hela systemet. Ingen visste hur det skulle gå, det vi visste var att hon överlevde och för mig var det det viktigaste av allt. 
Från den stund hon vaknade var jag säker på att hon skulle ta tillbaka sitt liv, det fanns lixom inget annat alternativ! 
Idag ett år senare firar jag. Jag firar över att jag fick ha kvar min syster i livet, jag är så otroligt tacksam över det. Jag firar över att hon fortfarande ha drivet till att kämpa. Jag firar över alla de framsteg hon har gjort. Jag firar över att livet gett mig insikt över hur viktigt det är att vara tacksam för det jag har. 
Min syster är min idol. Hon bevisar gång på gång hur långt man kan ta sig med ren vilja och tro på sig själv.
Tack syster för att du fortfarande finns i mitt liv. Tack för att du inte har gett upp! Den senaste veckan har jag drömt om att du är helt återställd, inte en gång utan flera gånger och jag är 100 procent säker på att det är sanndrömmar alltihop! 
Solen skiner idag, så det är ju en perfekt dag att fira livet! 
Hoppas ni alla får en magisk dag och glöm inte bort att vara tacksam❤

Lever du det liv du vill leva, eller lever du det liv du lärt dig leva?

Så många människor lever i ett liv som dom är missnöjda med. Vi männsiskor är allt bra dumma, vi går runt och är missnöjda, men ändå så gör vi inget åt det, varför? 
Jo, min teori är att vi är trygga. Vi är trygga i den missnöjda tillvaron. Vi är vana vid den, vi känner igen den och därför stannar vi. Vi har kanske lärt oss att livet ska vara på just det här sättet, vi kanske har sett våra föräldrar och lärt oss göra som dom gjorde. Därför stannar vi kvar i det vi känner igen. 
Att gå utanför "boxen" "fyrkanten" av det trygga är skrämmande och vi vet inte vad vi får.
Sen är det ju det här att andra människor gärna reagerar när man går utanför ramarna. Folk har åsikter, tycker och tänker en jäkla massa och självkänslan kanske börja svaja och då är det lättast att gå tillbaka till de fyra väggarna igen. 
Jag har ofta "tänjt på gränser" och inte följt gamla fotspår. Men jag har lika ofta fått höra "inte ska väl du" eller "ja, drömma kan man ju". Min självkänsla har svajat fram och tillbaka rejält och jag har ofta tänkt att varför kan jag inte bara vara som alla andra. 
Det sköna är att jag har insett att jag är inte som alla andra och jag vill inte vara som alla andra. Jag vill vara mig själv och jag är ju unik, precis som du. Jag vill inte drömma, jag vill leva i drömmen!
Och faktum är att jag lever precis det liv jag vill leva idag. Jag är otroligt tacksam och lycklig över att jag har förstått att jag kan välja själv hur jag vill ha det. Jag är trygg i mig själv och jag har en stark tro på mina förmågor och kunskaper❤
Jag önskar er en magisk dag och en fin påskhelg!


Perfekt i din ofullkomlighet

Det där med normer ni vet. Den där känslan av att säga fel saker, rädd för att trampa någon på tårna, rädd för att inte passa in. När börjar den känslan infinna sig, vem bestämmer spelreglerna och varför är det så att dom allra flesta människor går runt och bär på det där självföraktet? 

Kanske är det så att världen skulle sluta utvecklas om människor började bli nöja med sig själva. Eller så är det så att ju mer kärlek man ger till sig själv desto större kärlek och respekt får din omgivning. 

Jag är ingen expert, jag vet bara att när jag titta på mina barn som fortfarande är ganska oförstörda så inspireras jag. Att klä ut sig till tomteflicka i juni, eller ha sin lussebullepyjamas på förskolan, vem har sagt att det är fel? Vem bestämmer spelreglerna? Jag vet inte vem som bestämmer dom, jag vet bara att jag tycker dom är fel. Glädjen som en tomteklänning kan sprida i början av juni hos ett barn, är värt mer än känslan av att inte passa in hos en vuxen. 

Jag trillar ofta själv ner i det där mörka hålet av självförakt, jag brukar säga att jag har två röster i huvudet, en god och en ond. Den där onda rösten som säger att jag kan prestera lite bättre och alltid talar om för mig hur mycket fel jag gör har ändå gjort att jag är där jag är idag, men det är inte den som gör mig lycklig. Det är den rösten som ofta gör att det blir mörker i min vardag och som gör att jag missar det fina som pågår framför mig. 

Jag kommer på mig själv ganska ofta att jag lyssnar mer på den än min goda röst i huvudet. Den goda rösten som talar om för mig hur fin jag är, vilken fantastisk människa jag blivit och att jag ska sträcka på mig och vara stolt. 

Att vara perfekt i min ofullkomlighet är inte det lättaste, men att försöka är det viktigaste. Vissa dagar försöker jag mer än andra och det är dom dagarna jag skrattar med hjärtat och kramas av kärlek. Det är då förmågan att älska på riktigt infinner sig, det är då jag mår bra. 

Ta er en funderare idag, vilken röst lyssnar ni på och vad får er att må bra? 

//kärlek


Tala istället för att tiga!

Igår var jag arg och riktigt, riktigt ledsen. Myndigheter...

I flera års tid har jag tampats med myndigheter, stångat mig blodig. Myndigheter är fantastiskt bra på att "bolla runt" människor. Växel, vänta, telefonsvar, vänta, prata med någon, vänta, bli kopplad till nästa, vänta, för att tillslut vara tillbaka på ruta ett. Då gäller det att ladda om med ny energi och försöka kriga vidare, för kriga det är precis vad man måste göra. 

Ibland önskar jag att jag bara kunde få känna istället för att kämpa. Känna sorg över de människor som inte finns med mig idag, känna glädje över allt fint livet gett mig, mest av allt skulle jag vilja bubbla av lyckan som finns runt mig.
Jag är så innerligt trött på att skiten som är runt omkring mig tar tid från mina känslor. 
Jag är trött på hur världen blivit så snedvriden. Jag är trött på avundsjuka, hat och elaka människor. Jag är trött på normer och ramar som blivit det viktigaste i en människas liv.
Jag är trött på vita väggar och finmålade fasader. Jag är trött på att vara tyst, le fint och niga.

Idag regnar det, men jag ska försöka göra som trollen i filmen Trols. Jag ska dansa och sjunga, jag ska ha färgglada byxor som matchar mina gröna naglar. 
Igår var jag arg, på kvällen var jag ledsen och besviken, nu är jag trött. 

Jag kände mig uppgiven igår när jag la mig, idag har känslan förvandlats till att göra min röst hörd. Jag är viktig, mina åsikter är viktiga, framför allt så mår jag så mycket bättre när jag fått göra min röst hörd.

Det är dags nu, dags att börja prata, dags att få fram sanningen på papper. 

Kram på er alla och glöm aldrig bort att det goda segrar över det onda och att kärlek segrar över hat!


Med livet som insats

Varje dag lever vi med livet som insats, varje dag kan vara den sista. Jag har tagit mycket för givet, glömt att vara tacksam.


Jag blev påmind om att livet är skört att livet pågår här och nu framför våra fötter. Jag vill njuta av det liv som tilldelats mig och veta att jag får ut så mycket som möjligt av det! 
Jag lever i den dröm jag alltid drömt om jag fick min prins och en underbar familj, men någonstans på vägen började jag ta det för givet. 
Nu förstår jag bättre och nu hoppas jag att jag inte glömmer bort att vara tacksam. 
Om 6 dagar kommer jag att få krama min syster, träffa syskonbarnen och svåger. Jag är tacksam för det. 

Jag är tacksam för att jag har en fin svärmor som alltid ställer upp och världens bästa pappa som alltid finns för vår familj! 
Framför allt är jag så otroligt tacksam för min man, som alltid är min stöttepelare och som gav mig våra två fina barn. 

En liten funderare såhär en fredagsmorgon...
Vad är du tacksam över?



Med kärlek blir vi starka!

Mitt i all oro och sorg, känner jag mig så varm av all kärlek som finns runtomkring oss.

När lillebror blev skadad, så kände jag mig så ensam i min sorg. Men jag hade bara inte insett hur många människor jag hade runt mig.
Nu ser jag hur fina människor är och jag känner verkligen av kärlek. Jag tror att man genom tankar och kraft kan skicka kärlek och styrka. 
Jag har bett dom jag pratat med om att göra det och hoppas innerligt detta hjälper dig till framsteg kära syster! 
Jag är berörd av att det finns så många som vill hjälpa och för första gången känner jag på riktigt att jag är redo att ta emot hjälpen.
Jag känner ett lugn mitt i oron och jag kommer att samla på mig kärlek och positiva energier tills vi ses. 
Du kommer fortsätta göra framsteg, det är jag säker på, finns inget annat alternativ.


Min historia är slut.

Jag tror min historia är slut nu. 

Jag fastnade lite där ett tag, i min historia, mitt förflutna. Jag tror det va bra för mig att vara där, vrida och vända på alla minnen, alla tankar, men jag vill inte stanna kvar i mitt förflutna. 
Livet pågår här och nu, framför mina fötter och jag upptäcker att livet liksom fortsatte trots att jag valde att vara i det förflutna. Jag missade ju allt det bra som pågick precis framför mina ögon!

I onsdags träffade jag en fantastisk kvinna, jag har träffat henne innan och hon har en underbar energi, jag mår bra av att träffa henne. Men i onsdags var hon tuff och ganska hård, men det hon sa va precis vad jag behövde höra! 
Jag är en grubblare, funderar mycket och det är inte så bra alla gånger. 
Min uppväxt har inte alltid varit den lättaste, men jag behöver ju inte heller stanna där. Min uppväxt är inte min framtid, mitt förflutna är inte min framtid. 

Nä, nu hoppar jag ur de gamla ursletna dojjorna, hoppar i dom nya och gör nya fotspår, fotspår som jag faktislt vill gå i, fotspår som jag bestämmer själv. 

Jag önskar er alla en trevlig fredag! 
Kran och kärlek!!!


Rutiner

Varje morgon har jag och barnen en speciell rutin och jag har egentligen aldrig tänkt på det som en rutin fören idag på morgonen! 

Hur morgonen än har sett ut så när vi kommer ut och sätter oss i bilen så får dom välja vilken låt vi ska lyssna på påväg till förskolan. 
I vanlig ordning brukar det bli laleh, saraha eller marcus & martinus. Alla låtar är ganska glada och vad som än har hänt på morgonen glöms liksom bort. När vi alla tre försöker överrösta varandra i sången sprids liksom en glädje i magen och idag kom jag på mig själv att sitta och småle när jag hörde deras ljuva stämma i baksätet.
Jag har alltid varit medveten att musik påverkar mig, men jag får nog tacka mina barn för alla morgonar som börjat i kaos, men fortsatt i glädje för att vi sjungt bort allt påväg till förskolan i bilen!

Energin som jag fick i början av förra veckan håller i sig, trots att vädret inte är så roligt! Jag är så tacksam för att jag har kommit tillbaka och helgen har varit helt perfekt! 
Jag och martin fick ett ryck igår, julgardinerna åkte ut och vi släppte in ljuset i hemmet. Doris rum fick sig en makeover och tvätthögen krympte en hel del! 
Jag älskar att pyssla i hemmet och jag är så glad att jag orkar det nu! 
Jag önskar er alla en fin vecka och glöm inte bort att lyssna på lkte musik! 



Jag gjorde en förvandling över natt...

Riktigt så enkelt som rubriken säger var det ju inte, men det kändes nästan så! I måndags vaknade jag upp med en bubblande känsla i kroppen. När jag såg mig själv i spegeln fanns där både charm, glädje och busighet i mina ögon. 

Jag har under någon månads tid tittat mig i spegeln och sett en trött, gammal kvinna som får kämpa sig till allt. 
Men i måndags var det annorlunda, kanske har mitt tillåtande till att vara trött, mitt tillåtande till att vila, mitt tillåtande till att sörja börjat ge resultat? 
Kanske är det så att de har börja träda fram en kvinna i spegeln med rak rygg, ett äkta leende som syns i ögonen, en tacksamhet till livet och trygg kvinna som står där framför mig? 
Igår när jag vaknade kände jag likadant! Det kändes som jag hade vunnit på lotto. Rädslan för att känslan skulle försvinna fanns så klart någonstans inom mig, men jag ignorerade den!
Jag ringde till min bästa vän, pappa och gav min man en kram som innerfattade den härliga känslan i kroppen som jag hade. 
Jag somnade med ett leende igår. Tackade gud för att jag fått uppleva en sådan känsla.
Jag vet inte vad som har hänt, men samma känsla finns i kroppen idag och nu vill jag sprida ordet vidare. 

Jag äger min historia, den äger inte mig längre. Jag äger mitt liv. 
Dessa ord sa en mycket klok kvinna till mig i höstas och jag tror det har börjat sjunka in nu. 
Min historia är min, men den ska inte äga mig och förgöra mitt liv. 
Jag hoppas att känslan håller i sig och jag kommer att jobba för det! 
Så till alla er som känner att livet är tufft, fortsätt kämpa, för en morgon har det vänt!
Ge er tillåtelse att vila om ni är trötta, jag gjorde det och jag är stolt över det. I denna högpresterande värld är det viktigt med vila och återhämtning.  

Kärlek och glädje till er❤


Pappa

I helgen lämnade en väns pappa till oss jordelivet. Ena stunden pigg, andra stunden borta...

Jag lider verkligen med våra vänner. Att livet så fort bara kan förändras? 
När sådant händer blir jag extra tacksam för att min pappa fortfarande finns hos oss. 
Min pappa är så otroligt stark fast han vet inte om det. Han har det största hjärtat och har hela livet satt andra framför sig själv. Jag blir glad och tacksam när människor säger att vi är lika. Jag är stolt över min pappa och jag blir varm i hjärtat av att se mina barns reaktion när man pratar om morfar. 
Den relationen min man har med pappa är kärlek! Idag firar vi att världens bästa pappa/svärfar/morfar fyller 62 år. Jag hoppas innerligt att vi får många fina år ihop och att livet ger oss ett gäng massa minnen att njuta av! 
Tack för att du finns❤


Hej då lillebror

Idag har jag sagt hejdå till min lillebror. Idag bestämde jag mig för att släppa taget...


Jag lät honom gå för jag vet att han vill vara fri. Jag släpper honom för att han ska få det bättre, för att jag ska få det bättre. 

När min lillebror skadades så försvann marken där jag stod. Tiden stod still och minnesluckorna jag har en tid efter den dagen har jag ännu inte riktigt lyckats fylla i. 
Men det blev lite ljusare, han överlevde och jag var övertygad om att min bror snart skulle vara tillbaka hos oss. Jag var övertygad om att jag skulle få se honom skratta igen! 
Hoppet...jag hoppades och trodde verkligen att så fort dom tagit bort narkosmedicinen så skulle han vakna. Dagarna gick och min syster hade sett att han rörde på sin tå när hon var hos honom och visst hade han väl tryckt min hand lite lätt när jag satt hos honom. Glädjen och känslan över att imorgon, imorgon kanske han öppna ögonen. 

Lillebror vaknade inte...han överlevde, men kom aldrig tillbaka. Åren gick och i allt det mörka så önskade jag min lillebror ett bättre liv. 
Jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle slippa bo i ett fängelse, där hans assistenter tvingades vara min mors slavar. Jag önskade att han skulle slippa vara ett utställningsobjekt och en trofé för okända karlar. Jag önskade honom ett liv fritt från onsdska och girighet. Och jag kämpade för det.
I augusti 2015 fick min lillebror en ny förvaltare och saker och ting började åter igen se ljusare ut. Kanske skulle han äntligen kunna få en egen lägenhet dit alla hans nära var välkomna att hälsa på. Tyvärr gick han bort två dagar innan ett stort möte skulle äga rum. Ett möte som jag vet skulle förändra min lillebrors liv och sänka statusen på min mors. Samma dag strax efter han somnat in hörde jag min mor säga i telefon 
-nu kan dom ha sitt jävla möte.
Vad hon menade vet jag inte, men jag vet att jag tänkte att läget för min brors död kunde inte kommit mer passande för en viss person...

Jag har kämpat för min lillebrors rätt när ingen annan gjort det. Idag fick jag en insikt. Min lillebror har kommit till en bättre plats, en plats fri från onska och girighet. Min lillebror har fått ljus igen och jag vet att han kunde fått det den 15 december 2015 när hans hjärta slutade slå, men det va först idag jag kunde släppa taget och ge honom det. Idag 1 år och 2 månader senare kunde jag låta honom gå. Jag insåg idag att släpper jag inte taget om honom så kommer allt det mörka bli minnen av honom. Jag vill inte ha mörka minnen av min lillebror, min lillebror va ljus och glad. 
Jag låter minnerna leva vidare så, ljusa och glada...


Ryggsäcken

Att bära en alltför tung ryggsäck kan vara jobbigt...ni vet dom där berömda ryggsäckarna med livets bagage? 

Många säger, rensa ut och behåll godbitarna, men ingen berätta hur man ska göra!
Jag tror inte på att rensa ut och blicka frammåt, det kan fungera ett tag, men längst vägen så kommer stenarna hitta sin plats i ryggsäcken igen för att då bli ännu tyngre att bära. 
Jag har förstått nu vid 32 års ålder att jag måste stanna på vägen, plocka upp mina stenar som livet gett mig, vrida och vända på dom, syna dom innifrån och ut, kanske skrapa bort den värsta skiten och sedan lägga tillbaka dom igen. 
Jag måste lägga tilbaka dom varsamt med acceptans och egen vilja. Jag har förstått att det inte är tyngden som är jobbig att bära, det är stenarnas oordning i ryggsäcken som gör att det blir mindre plats i ryggsäcken och all luft mellan stenarna som gör att jag tillslut inte orkar att bära den.

Jag har kommit så långt att jag har stannat på vägen, hällt ut varenda sten. Vissa stenar har jag accepterat för vad dom är och lagt tillbaka, andra stenar håller jag fortfarande i handen och vet inte riktigt vad jag ska göra med. 
Det är svårt det där....ett tag tyckte jag bara att jag grävde runt i min väska och kom liksom ingen vart. 
Jag hade förmycket i min hand för att kunna se, för att orka se. 

Min ryggsäck är min ryggsäck, din ryggsäck är din. Se till att gå igenom dina stenar ordentligt för att skapa mer plats för diamanter och guldkorn, för dom kommer längst vägen, livets väg och då vill du väl ha plats för att kunna bära med dom på din resa? 


Tacksam

Idag är jag tacksam. Tacksam för mina fina vänner, tacksam för mina barn och min fantastiska man, tacksam för min lilla pappa och för svärmor som alltid ställer upp. 

Jag är tacksam för att jag får vara en del av livet. 
I höstas när livet var lite jobbigt och det kändes som jag inte skulle hålla ihop mer bestämde jag mig för att sluta sälja me&i. 
Jag pratade med en mycket klok människa om det och hon sa till mig

 -varför väljer vi bort det som ger oss glädje i livet, när vi mår dåligt? 

Jag har tänkt så otroligt mycket på den meningen...idag är jag så innerligt tacksam över att jag fortsatte sälja! Det ger mig energi och jag blir glad av det. 

Detta året har jag lovat mig själv att prioritera det som är bra för mig och min familj. 

Idag lyssnar vi på lalehs låt work och njuter av att det är fredagsmys hela dagen! 

Bilder från kvällen igår! Dessa små stunder från livet samlar jag i en minnesbank kring hjärtat. Jag ska bli bättre på att ta fram min bildbank och le när livet blir tufft. 



Al-anon

I höstas gjorde jag en resa som va en början på ett nytt kapitel i mitt liv. 


Jag spenderade 5 dagar i skåne på en anhörigvecka, jag åkte dit som en människa och kom hem som en människa med nya ögon.

Det hände någonting med mig under de där fem dagarna som jag inte riktigt kan sätta ord på. Men det var ett allt för starkt intryck för att lägga det på hyllan när jag kom hem. 
Jag fick nya ögon den där veckan i skåne, fick insikter som jag aldrig sett men som var helt glasklara när jag åkte hem. 

-Hej, jag heter Michaela, dotter till en mamma som är alkoholist och tablettmissbrukare. 

Där och då började min resa med mig själv. En resa jag aldrig kommer bli färdig med, en resa för ett bättre mående, ett starkare jag och ett lyckligt liv. 

Just den där veckan insåg jag att det är inget fel på mig. Jag fick en förståelse för varför jag valt dom vägar jag gjort i livet och varför jag är som jag är. Jag kunde helt plötsligt se på mig själv med andra ögon och förstå att det är inget fel på mig. 

När jag kom hem ifrån skåne började jag gå på Al-anon möte. Möten där anhöriga kan träffas och prata. Vi arbetar med ett 12stegs program och för varje gång jag varit där växer jag lite som människa. 

Jag sitter just nu i soffan hemkommen från ett möte och förundras över hur mycket människor i grupp kan åstadkomma. Bara genom att dela min historia och prata har hjälpt mig så mycket. 

Ilskan som jag har burit på så länge och rädslan för att jag ska sprida ringarna på vattnet vidare har gett sig. 
Jag är en egen person och jag har möjlighet att bryta cirkeln. 

Blickar jag tillbaka på mammas sida så ser jag att allt bara går igen...och känslan att jag inte behöver föra vidare min barndom till mina barn är härlig. Jag kan aldrig skydda mina barn från livet, från att må dåligt, eller från att hamna i trubbel. Men med den kunskapen jag besitter och den nya kunskapen jag får hela tiden när jag arbetar med mig själv kommer göra att mina barn kommer att bli trygga. Förhoppningsvis kommer jag och Martin kunna ge dom den tryggheten och kärleken dom behöver för att kunna hantera livet när dom växer upp.

Jag har lovat mig själv att gå på möterna, för i den där lilla källarlokalen i värnamo med gamla nedsuttna soffor från 90-talet och gröna väggar sker något magiskt varje tisdag. Lokalen, människorna eller dom fruktansvärt fula lamporna gör någonting med mig, jag vet inte vad, men jag åker hem med ett lugnt. Ett lugn och en tro på mig själv. 

Så med detta lugn, jag kallar det sinnesro ska jag nu krypa ner i min säng och fundera på vad jag är tacksam över. 


Dessa två hönor känner jag självklart stor tacksamhet över, men jag känner också en otroligt stor tacksamhet till min kropp som klarat av att bära dessa små liv i magen och till min man som finns vid min sida och såklart hjälpte min kropp på vägen😊 

Sov gott❤


Kick off i stockholm!

Tidigt i fredags morse gav jag mig av till stockholm för att uppleva me&i,s kick off ss17! Det är alltid med ett pirr i magen man åker på ko. Stämningen är fantastisk och människorna är underbara! 

Helgen består av djupa samtal och sömnbrist, men framför allt av överraskningar skratt och massa fina färger. 
Idag när jag åkte hem va jag upprymd, full av energi och sketslut på ett härligt sätt! 
Nu kan jag inte annat än att dela med mig av resan i bilder! 
Titta och njut, på onsdag smäller det!!!

Skriv inläggstext 


Till mina systrar

För nästan exakt ett år sedan skrev jag inlägget här nedan, men jag publicerade aldrig det. Ett helt år har gått, mycket har förändrats samtidigt som nästan inget har förändrats. Idag bär jag på ett helt annat lugnt och känner mig mer levande än någonsin. Jag har inte samma behov längre av att prata, mycket av det som varit har jag accepterat och släppt.


9/1-2017

Så många gånger jag har velat prata med er om vår uppväxt, så många gånger har jag valt att inget säga. 

Det betyder inte att tankarna har slutat snurra. Jag är yngst av 4 systrar och har så ofta funderat på hur ni har upplevt er uppväxt. 4 systrar, 4 olika historier, 4 olika verkligheter. 

Ibland blir jag arg för att ni inte ser min verklighet, ibland blir jag ledsen för jag tror att ni kommer att bli sårade när ni får uppleva den, ibland blir jag likgiltig och tänker att ni får skylla er själva om ni blir sårade för att ni vill inte lyssna och har aldrig velat. 
Men jag har lärt mig att insikter kommer när man är mogen för det, jag har lärt mig att acceptera att det finns olika perspektiv och jag har lärt mig att även om man är systrar så är man olika och kommer kanske inte alltid att stå varandra nära. 

Jag har tre systrar, men bara kontakt med en. 

Som barn fick vi aldrig lära oss att prata med varandra...vi fick lära oss att problem var något man sopade under mattan och glömde. 

Jag har alltid haft ett behov av att prata och som vuxen gillar jag att hitta lösningar på problem. Jag anser idag att genom att prata med varandra växer vi som människor. Dörrar öppnas och jag märker att genom att prata blir man aldrig ensam. 

Insikten om att jag måste släppa taget just nu är sorglig, men att hålla fast vid något som inte är på riktigt gör ingen lycklig. Jag fick rådet att skriva ett brev, eftersom jag känner att vi inte kan prata med varandra. Grejen är bara att det är så mycket som jag vill skriva, samtidigt som jag inte vet vad jag ska skriva. 

Ett avslut för nu kanske ? En vädjan om att prata när ni är redo? Eller bara ett enkelt tack för dom stunder som faktiskt va på riktigt. 

Vi är 4 individer, alla lever vi våra egna liv...Hur än framtiden blir så önskar jag er lycka och sinnesro. Jag hoppas ni hittar er inre frid och att ni är starka när marken gungar.



Nytt år

Nytt år nya möjliheter, så många år jag har sagt det och skrattat lite fånigt åt det. Jag har tyckt att det är fånigt, människor lovar på nyår att nu minsann ska dom där mammakilorna bort, nu minsann ska jag äta hälsosamt, bla bla bla...


MEN nytt år innebär faktiskt nya möjligheter.
Det jag inte förstår bara är varför de flesta hänger upp sig på att det blir ett nytt år. 
Smaka på det här: 

Ny dag=nya möjligheter
Ny timme=nya möjligheter
Ny minut=nya möjligheter
Ny sekund=nya möjligheter 

Fatta vad mycket nya möjligheter livet erbjuder? Varje dag, varje timma, varje sekund räknas! 

Detta året ska jag fortsätta jobba med mig själv, jag har gjort det i 32 år och kommer förmodligen fortsätta med det livet ut, men från och med nu ska jag jobba lite mer medvetet med mig själv.

I grunden handlar ju allt om att finna lyckan inifrån. För mig är det att finna den stora lyckan i det lilla. Ni vet väl vad man säger-många bäckar små...
Hittar jag min lycka kommer jag även att se andras lycka. 


Med denna text vill jag önska er en härlig resa 2017 och glöm inte bort att det är bra att må dåligt ibland. Glöm för guds skull inte heller bort att det är okej att få vara glad även om man mår dåligt💛


En god jul?

Det börjar närma sig jul...klumpen i magen växer sig större och jag mår allt sämre. Jag har gjort allt för att julen ska bli mysig, men de gamla känslorna går inte att motarbeta hur mycket jag än försöker. 

I 5 år har vi firat jul på vårt eget vis, försökt ändra om och göra det så som vi vill ha det. Och självaste julafton ÄR mysig...men känslorna från förr sitter i magen, dom kryper sig sakta på och jag hatar det! 

Jag har aldrig gillat julen...när jag var liten innebar julen ångest. Allt var fint utåt sett...barnen uppklädda till tårna, julgardiner och en massa mat. Men jag var rädd, rädd för att förstöra julen. Jag gjorde det ett år, jag började bråka med min syster och det fick jag höra...att jag hade minsann förstört julen! 

Som vuxen och mamma till 2 barn förstår jag lite bättre nu, än vad min mor gjorde då. Med 6 barn i hushållet är det klart att det kan bli bråk även om det är jul! 
Men att skuldbelägga är min mammas starka sida.

Jag kommer ihåg att det enda jag väntade på var att få mina julklappar, när jag sedan fått dom kunde jag andas ut, pysa in på rummet och vara ifred. 
Bästa stunden på julen var när farmor och farfar kom förbi på kvällen, när deras firande med sin släkt va över. Dom brukade hoppa in på kvällen och önska god jul, jag brukade krypa upp i famnen på farmor och mysa.

Senare, i tonåren, när jag var sjuk i bulimi led jag något fruktansvärt under julen. All mat, allt godis, kontrollera, äta normalt, inte hetsäta, ångesten över allt äckligt min kropp behövde uthärda...hålla humöret uppe, inte få panik..
Pressen över att inte förstöra den här fantastiskt fina fasadjulen som min "lyckliga" familj målat upp! 

För vem är igentligen lycklig i en familj där modern är alkoholist? Vem är lycklig i en familj där maktmissbruk regerar? 
Det enda jag vet är att jag inte va lycklig, det enda jag vet är att jag vill skona mina barn från känslan av att inte duga och aldrig vara bra nog. 

Jag undrar hur många fina jular det krävs för att ersätta alla hemska, och hur lång tid det tar innan dom lugna och fina känslorna infinner sig... 
För hur jag än vänder och vrider på det så smyger känslorna från förr sig på i denna stund.

Men jag ser ändå fram emot jul, jag vet att i vår egna lilla familj blir det bra. Jag får gråta, jag får vara arg och jag får skratta, det är okej ÄVEN om det är julafton! 

Med det sagt önskar jag er alla en fridefull jul med mycket kärlek!


En lång kort vecka...

I måndags gick jag upp kl 4.00 för att börja en lång resa. Jag visste inte vart resan skulle leda mig, jag var livrädd och supernervös, men fast besluten om att den förmodligen skulle bli ganska bra.
Jag försökte att inte ha några förväntningar, ville inte bli besviken.
Idag är det torsdag och veckan har varit otroligt lång, men gått vansinnigt fort!
Idag känner jag mig fylld av hopp och längtan efter att få komma hem till min familj och börja ett liv med så mycket insikter och verktyg.
I början av veckan var jag arg, ledsen och så trött. Vissa pusselbitar var svårare än andra, men idag känner jag att jag fått hjälp att lägga mitt pussel och när jag kommer hem så kommer jag fortsätta att pussla och göra det bästa jag kan med dom nya kunskaper jag har.
Trodde aldrig någonsin att det kunde vara möjligt att jag på en vecka skulle kunna lära mig så mycket om mig själv.
Men glädje kommer jag imorgon bege mig hemmåt för att återse det bästa jag har i livet-familjen! Men jag ska erkänna att det samtidigt känns ganska sorgset.
Jag har träffat ett gäng helt okända människor, dom har lärt mig så mycket med deras öppenhet och jag har fått många svar på frågor jag burit med mig i åratal.
Helt plötsligt känns mitt bagage inte så tungt att bära och vetskapen om att jag inte är ensam är magisk!

Med dessa kloka ord säger jag godnatt❤️


Magsjuka-en utvilad mamma!

Verkligheten är precis vad rubriken heter! Natten mellan förra söndagen och måndagen började båda barnen kräkas inom loppet av två timmar. Martin drog till jobbet eftersom min måndag var fullspäckad med kunder, så kl 04.00 stack han och va hemma lagom till jag skulle åka.
Vilken dag han fick! Barnen spydde om vartannat och han gjorde nog inte annat än att springa med hinkar och torka efter dom!

På tisdagen var det min tur att vara hemma. Barnen var ju så trötta, så fick sovmorgon till 9! Sen gjorde dom inte många knop. Jag han däremot att sanera hela huset, helt fantastiskt underbart med ett rent hus och en tom tvättkorg!
I onsdags jobbade jag och i torsdag var jag ledig igen. Då var barnen pigga och alla måsten i huset var gjorda. Vi pusslade, pärlande, lekte med play do, spelade spel och lagade mat! Så himla mysigt och en tid jag verkligen behövde ha med mina barn!
Jag säger tack till magsjukan för förra veckan, vi behövde hela familjen en ofrivillig paus i vardagen. Jag fick boka om lite kunder och ställa in 2 Me&I partyn, men jag fick vara med min familj och samla en massa energi till kommande vecka och det är jag så tacksam över!

Hoppas ni har en fin vecka! Tänd ljus nu i mörkret och drick te under en varm filt! Krama varandra, det behövs nu när hösten är här❤️ kärlek!