Tuff vecka!

Det har varit tufft för dig ett tag nu hjärtat, men du kämpar på och överraskar oss alla! Jag har börjat drömma om dig igen, samma som förut att du har vaknat. Att du sitter i köket och äter spaghetti och köttfärssås för du har tröttnat på sonden.

Lillebror jag saknar dig så!

Vill sova hela tiden, för i drömmarna är allt som förr. Den verklighet vi lever i nu är absurd på alla sätt och vis, inte på något sätt human!

Den här bilden är tagen för snart 3 år sedan, jag minns den som det va igår. Många tragedier den sommaren, trots allt fick du mig att skratta! Jag älskar dig!

Flytt...

Jag  har kommit på varför jag flyttade från Gislaved. Skitsnack, så mycket skitsnack...

Känns som man går på högstadiet igen...

Buhu, hon har härmat mig...buhu, hon har inte ringt tillräckligt ofta...buhu hon är sur på mig...buhu buhu buhu!

Jag är trött på det! Skitless helt enkelt. Vilken stor skit jag är som inte hinner att vara alla till lags va!?

Helt ärligt, jag orkar inte bry mig om er!!!! Jag har större problem än så att bry mig om. Jag har annat att lägga min energi på helt enkelt.

Nu gör jag som svärmor säjer bry dig om dig själv och skit i andra, det borde ni oxå göra!

GRATTIS ANNA OCH MIKAEL TILL ERT LILLA MIRAKEL, JAG KOMMER OCH HÄLSA PÅ SÅ FORT NI KOMMER HEM!

 


Vändpunkten

När jag och kärlek satt och åt frukost i morse började jag berätta en sak för honom som hände när jag va som sjukast. Jag har aldrig riktigt pratat om den händelsen, men idag när jag berättade för honom insåg jag att det nog va vändpunkten i min sjukdom.

Jag hade legat flera dagar i sängen och ville ta livet av mig. Jag sa det varje dag till min dåvarande sambo och till slut vågade han inte gå till jobbet. Han ringde till mor och far för han orkade inte mer...Jag var fullständigt vansinnig. Jag svor åt mamma och pappa när dom kom, tyckte inte att dom hade där att göra.

Till slut lyckades dom övertala mig att hänga med hem. Dagen efter kom mina två äldsta syskon och pratade med mig, dom grät...vi grät...Jag kände mig värdelös och dum tyckte inte att jag förtjänade deras omtanke.

De kontaktade en läkare som kom hem till oss, han tog med mig ut på en promenad och vi gick en lång runda och bara pratade. Jag vet inte vad vi sa eller vad han gjorde, men efter det bestämde jag mig för att jag ville leva. Så tack Karsten för att du är en sån skicklig läkare och för att du lyckades trycka på rätt knappar!

Tanken slog mig i morse att jag aldrig tackat min familj för det dom gjorde för mig då. Dom har alltid ställt upp för mig men jag har aldrig insett det. Jag var för sjuk för att förstå att jag är älskad av hela min familj. Dom ville ju bara mitt bästa, dom ville bara ha en frisk dotter, lillasyster och storasyster!

TACK för att ni finns för mig!
Som syster skrev till mig: Det är när man mår dåligt som man uppskattar det som minst, men behöver det som mest!




Vilket år!

Jag tänker inte ens sammanfatta år 2009, man kan väl säja att det inte riktigt varit ett av dom bästa. Men nu blickar jag framåt och hopas på att 2010 blir ett lite mer lyckosamt år!

Jag ser fram emot att spendera år 2010 med min älskade och hoppas på att vi får ett riktigt mysigt år! Jag håller tummarna för att det snart dyker upp ett jobb åt honom och att min arbetsträning går bra så att jag kan öka tiden så småningom. Jag hoppas givetvis på att lillebror kommer att vakna, men gör han inte det så önskar jag att han få ha det lugnt och slippa smärta!

Jag önska mina vänner lycka till med graviditeter och barnafödsel.

Jag önskar alla kämpar där ute ett riktigt gott år!

Nu sitter vi hos Svärmor i soffan och bara myser in första dagen på det nya året. Strax blir det en promenad i det mysiga vintervädret!

Sämre kan man ju ha det!



Puss!

RSS 2.0