Många bollar i luften...

Sitter i skrivande stund och kollar på pippi med Rut medans Doris sover gott ute i vagnen. Njuter av lugnet och suger in energi för att ladda inför eftermiddagen. Det vankas jobb och Me&I party. 

Jag har dom roligaste jobben man kan tänka sig, men just nu skulle jag vilja ha mer tid över till det absolut mest fantastiska "jobbet" i hela världen, nämligen att vara mamma. Jag njuter av varje stund jag har tillsammans med familjen, det ger mig ny energi till att orka.

Mina fantastiska vänner ger mig så mycket positivt och jag är lyckligt lottad som har så mycket positiv energier runt mig. 

Jag försöker hela tiden tänka positivt och leva i nuet, men med många bollar i luften och full fart varje dag, kan jag inte annat än att längta till sommaren och semestern! 

Ha en fin dag alla önskar vi i soffan! 



Älskade barn...

Min dotter fyller 4 år i mars och idag när hon kom hem grät jag i hjärtat. För en tid sedan berättade Rut för mig att hon inte få vara med tre tjejer på förskolan och leka. Som mamma gör det ont i hjärtat, men tänkte att det säkert bara va tillfälligt. Men när historien upprepar sig, med samma barn inblandade börjar man bli orolig.
För någon vecka sedan började Rut bli väldigt noggrann med hur jag flätade hennes hår, hon berättade att en av de här tre tjejerna inte tyckte hennes flätor va fina, att dom va för korta. Jag försökte så gott jag kunde förklara för mitt älskade barn att alla är vi olika, men bra ändå. Och det har ingen som helst betydelse om Man har långt eller kort hår. 
Igår när jag hämtade hem min tjej så stod hon vid en redskapsbod på gården, själv, och lekte. Jag vet att hon kanske inte har ont av det, men det kändes ändå i hjärtar! När hon fick syn på mig sprang hon längst med staketet...väl hemma vill min fina tjej byta klänning. En av de tre tjejerna på förskolan tyckte inte hennes klänning va fin, då brast det för mig. Mitt hjärta gick sönder lite grann. Jag förklarade för henne att alla kläder hon har är fina, men att det faktiskt inte spelar någon roll vad man har på sig, bara det går bra att leka i kläderna och att man inte fryser.
Idag är min stora tös hemma från förskolan...
Min dotter har inte än fyllt fyra år och att barn i den åldern ska behöva bry sig om hur dom ser ut för att duga till andra barn får mig att ifrågasätta vart sjutton världen är på väg. 
Mitt hjärta gråter och något måste göras. Detta är inte okej och det ligger på föräldrarnas ansvar att det inte blir på detta viset. 
Jag kommer ringa till förskolan, och förskolechefen och berätta vad som hänt. Jag hoppas att dom tar det på allvar...
Snälla föräldrar, lär era barn att älska sig själva för den dom är, inte för vad dom har på sig...

Sakna...

I somras bestämde sin man sig för att åka på skidresa till Österrike med en god vän. Jaja, tänkte jag, han kommer nog ändå inte iväg. Veckorna gick och vi fick dotter nr två. Ytterligare någon vecka gick sen kom Martin hem från jobbet med en godkänd ledighetsansökan! Just då, mitt i Doris skrikmarathon kändes hans skidresa inte riktig som det smartaste draget han kunde komma på...
Med sömnbrist, oro och stress i kroppen blev jag jättearg, inte okej att åka iväg en vecka sådär!
Men efter ytterligare någon vecka slutade Doris skrika, livet som tvåbarnsförälder blev faktiskt himla trevligt, jag och Martin tog igen oss både på sömnfronten och livet:) 
Jag började se fram emot att han skulle åka. En hel vecka UTAN jobb, jag och barnen skulle bara mysa...
I fredags kom då dagen mitt i allt stirr kändes det inte så jobbigt, förens kvällen kom och jag skulle lägga mig. Tomt och ensamt i sängen, men men, en vecka går ju fort! 
Jag vaknade vid 6.00, satte på kaffet och nu när jag sitter här, barnen sover och jag vill jag bara gråta. Jisses vad jag saknar min man! Trodde verkligen inte att det skulle kännas så mycket i hjärtat, ni vet, en vecka, två små barn...det skulle ju gå fort! 
Men jag unnar honom denna resa av hela mitt hjärta, han är en så fin människa på alla sätt...ibland är jag dålig på att säga det till honom. Bra att komma ifrån ekkorrehjulet ibland och få sakna...
Jag kan helt ärligt säga att han är det bästa som kunde hända mig, utan honom så vet jag inte vart i livet jag hade varit idag. 

Låt veckan gå fort! Och för Guds skull älskling, kom hem hel!!! 

Att välja väg

Hela livet är ett enda stort val. Man väljer alltid sina vägar att gå på. Ibland väljer man fel och sånt är livet, men man måste hela tiden sträva efter att hålla sig på vägen och inte trilla ner i dikena. 
Ibland trillar du ner och det kan vara långt och jobbigt upp till vägen, men man måste vilja upp för att lyckas. 

För ett tag sedan bestämde jag mig för att det är JAG som väljer. Jag ska inte göra val i livet för att passa in eller för att andra vill på ett visst sätt. Jag märkte rätt snabbt hur mycket lättare det va att hålla sig på vägen. Det va ingen som drog med mig ner i dikerna...Och ingen ska någonsin få dra ner mig där igen.

Genom en titel har du inte automatiskt rättigheter...genom respekt och ödmjukhet däremot kan din titel komma att betyda mycket.

Jag har valt bort och valt till...gått igenom berg och dalar i mitt känsloregister för att slutligen hitta ett sätt som håller mig på vägen. Många tycker att jag gjort fel och många förlorar man genom de val man gör. 
Men jag är en gladare person, bättre mamma och bättre hustru. Genom att komplettera med människor som gör mig lycklig blir livet lite enklare trots jobbiga saker runt omkring.

Ibland saknar jag, men jag tillåter mig det...

Det jag har insett är att du kan inte förändra människor. Hur mycket man än hoppas och tro, så kan man inte ändra på någon annan. Det ända du kan göra är att förändra dig själv, eller låta den andra människan gå.
Jag valde att släppa personen. I hela mitt liv har jag försökt förändra mig själv för att passa in, eller duga för att göra henne glad. Jag försökte hela tiden göra henne stolt och älska mig, men det va aldrig bra nog. Alltid valde hon en annan väg...dikerna...
Alltid va det lika smärtsamt. 
Jag har i år försökt göra min röst hörd, men ingen hörde, ingen valde att se...min enda ventil, som verkligen verkligen fattade vad jag pratade om det va du lillebror, men dig kan jag inte prata med längre.

Att gång på gång bli sviken sårar, och såren blir djupare för varje gång...det fick mig tillslut att ge upp hoppet, vända ryggen till. INTE EN GÅNG TILL...jag valde det...

Det smärtar fortfarande, saknade efter en person man så länge drömt om finns där fortfarande, speciellt när jag tittar på mina barn, men jag har valt att komplettera. 
Jag har valt att umgås med människor som är bra för mig och min familj, som ger kärlek värme och stöd. 

Jag vet att det kommer hålla oss på vägen och skulle jag någon gång trilla ner i diket så finns där en hel bunt med armar som sträcker ut sina armar till mig, men valet är upp till mig att ta dom! 


RSS 2.0