En storasysters smärta...

publicerat i Allmänt;

Älskade lilla lillebror, idag brast mitt hjärta. Idag vred sig min kropp ut och in, idag kom smärtan med full kraft, idag gick det upp för mig att jag kommer att förlora dig.

Du, min älskade lillebror har förlorat ditt liv, jag som storasyster har fått ett krossat hjärta med en smärta som inte kan beskrivas med ord.

Jag vill skrika, jag vill gråta…jag skriker och jag gråter tills min kropp inte orkar mer. Inte ens då kan jag somna…tröttheten, drömmarna, tårar, allt blir en enda lång dimma, ett famlande efter ljus i mörkret.

Jag vill prata med dig. Tala om för dig hur mycket jag älskar dig, trots alla elaka ord och gräl…JAG ÄLSKAR DIG, hör du det! Livet blir aldrig detsamma och jag kan inte förstå hur det någonsin ska kunna bli bra igen.

Martin torkar mina tårar och säjer att man lär sig leva med det. Det kommer inte att bli bra, men det kommer att bli bättre. Jag tror på hans ord, men det känns så fruktansvärt långt borta…

Sorgen river och sliter i mitt bröst, gör det svårt att andas…snälla älskade du, visa att läkarna har fel. Kom tillbaka till mig!

Som han sa, vilken man...

publicerat i Allmänt;

Den svåraste uppgiften i livet är att leva. Att leva innebär att man ska känna. Glädje, sorg, besvikelse, lycka alla känslor ska man känna och det är fruktansvärt jobbigt. Det handlar inte om att överleva utan att just…LEVA!


Just nu är har jag det ganska jobbigt…att tillåta mig själv att känna är svårt. Men tillsammans med kärleken
kommer jag att klara allt!

Han är ett levande bevis på att livet kan bli bra trots tragedier. Han är min stora inspiration just nu. Han vet vilka känslor jag går igenom och han är ett fruktansvärt bra bollplank.



Han får mig dessutom att skratta:) Vilken man!!!

Och spegeln ler mot mig...

publicerat i Allmänt;

Energin tog slut, sängen lockade och jag slocknade. Så många planer för dagen, men jag orkar inte. Klockan är lite drygt halv sju på kvällen och jag har precis tvingat mig upp ur sängen. Det är höst nu…regnigt, ruggigt och mörkt. Sitter i vardagsrummet, tänker att det skulle vara mysigt att tända lite ljus, tror ni jag orkar ta mig upp ur soffan?

…Bästaste ringde precis, under tiden vi pratade hann jag tända upp övervåningen med x antal värmeljus, värma gårdagens rester och äta. Tänk va lite sällskap kan göra! Winnerbäck spelas på låg volym och jag har myst ner mig i soffan, helt plötsligt känns livet ganska bra. Saknar Martins famn och gosa ner mig i, men det är härligt att få längta lite ibland!


Lillebror saknar jag förstås hela tiden, men idag är det en behaglig känsla…han vill att jag ska må bra och det gör jag just nu.


Helgen har bjudit på grannsämja och 25-års fest. Hade ingen lust alls till något av det, men nu är jag glad att jag har gjort det. Det är viktigt att komma ut och träffa folk igen.

Det är okej att inte vara på topp även om det är fest. Det är okej att säja att jag har det jobbigt. Men framförallt så är det okej att få skratta med vänner och släppa det jobbiga för en timme eller två! 

Älskling, vi gjorde det! Utan ångest och press…och det bästa är att jag trivdes så fruktansvärt bra med mig själv, kroppen, utseendet och kläderna! Jag är så stolt över mig själv och vilken stark människa jag har blivit.
 

För var dag som går blir jag tryggare i mig själv och nu tycker jag att det är riktigt trevligt att spegla mig.

Spegelbilden visar oftast en skönhet. En välmående människa som har lår, höfter, mage och bröst. En KVINNA!


Nu blir det tv-mys med en stor kopp kaffe!


Kram på er alla människor som gör livet till en fantastisk
resa!