Lördag, jobb och ångest!

Att börja dagen med ångest är väl härligt! Jonna och jag bestämde igår att vi skulle ha med oss lördagsgodis till jobbet-panik! Och eftersom det är lördag brukar det alltid bli hämtmat-ännu mera panik! Så då har min cp järna börjat dagen med en massa chashewnötter för att den ändå kommer att bli förstörd, ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST!

Varför tänker man så? Att jag ska äta det och det senare, så då kan jag lika gärna äta en massa nu oxå! Jag blir så trött!

Jag jobbar med den gifta idag oxå...han har lovat att köra hem mig, tror säkert att han ska få nåt, men jag är inte det minsta sugen och han e tråkig!

Jag har hittat min tvillingsjäl, Kristian. Vi är skrämmande lika och har fruktansvärt kul ihop! Jag har fallit som en pannkaka för honom helt enkelt!

Blev på lite bättre humör nu när jag tänkte på honom...tror jag är kär!

Här har ni några länkar som får er att skratta när ni mår dåligt! Jag ska titta på dom nu, sen börja om min morgon med havregrynsgröt!
Köss på er!

http://www.youtube.com/watch?v=vQGEo2P8rnA

http://www.youtube.com/watch?v=fRN2ho2tjp0&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=_tXzKpmRrFs&feature=related


Matdagbok

När jag var hos min behandlare förra veckan fick jag i uppgift att fylla i matdagbok...har väntat på att det skulle komma. Tyckte att det va onödigt, jag vet ju hur jag ätit under en dag, hur bra och dåliga dagar ser ut. Men hon stod på sig, ville att jag skulle se det svart på vitt och om det finns nåt mönster.

Jag har skrivit matdagbok i tre dagar nu och det skrämmer mig! För varje dag som går inser jag hur illa det är. Jag har aldrig varit ärlig mot mig själv, har lurat hjärnan hela tiden, trott att läget är ganska ok och under kontroll.

Paniken börja stiga innom mig, skammen och ångesten, vill inte att hon ska få se mina papper...stressen över att jag vill att de ska vara perfekta!

Drömmer mardrömmar varje natt, känner mig ständigt trött och nere...hatar det här livet, jag vågar ju inte leva!

Jag vet att det går att bekämpa denna djävulska sjukdom och jag är fortfarande 100 procent berädd att ge upp det här livet, samtidigt vill jag inget hellre än att bli sådär smal och fin!

Två delar drar i mig just nu och det känns som att jag kommer gå av, som att jag kommer ge upp vilken dag som helst...

Opepp..

Jag vill inget hellre än att skriva en massa positiva och peppande inlägg här, men jag kan inte....jag mår så himla dåligt. Jag har så svårt för att vända allting...försöker verkligen men känner mig så skör. Minsta lilla och jag faller...min kropp samarbetar inte för fem öre, den är svag och skakig hela tiden, orkeslös. Jag vet att jag äter för lite och fel, men jag är som i en dimma orkar inte ta tag i något, det krävs för stor ansträngning.

V 47 är inläggningen och det känns som en evighet dit, förstår inte hur jag ska klara av mig själv så länge! Jag har en ständig trötthet hängandes över mig...

Vill inget hellre än att umgås med Kristian och Anne, de får mig att skratta, får mig att känna mig normal...men samtidigt kan den där lilla rösten i hjärnan inte sluta att viska...den påminner mig hela tiden om hur värdelös jag är, att ingen vill umgås med mig igentligen...att jag är fet ful och äcklig!

Vet att det inte är så, men just nu känner jag mig bara som en belastning för allt och alla...

Nu måste jag försöka få i mig lite gröt i alla fall, hoppas att jag kan lyckas vända dagen! Kram på er mina kämpar!

Kristian!

Kristian var ju och hälsade på i måndags kväll. Vi är så fruktansvärt lika. Jag skrattar hela tiden när jag e med honom, blir så himla glad! Kl tre på natten bestämde vi att det inte var någon idè att han åkte hem. Meningen var att vi skulle sova, men vi pratade fram till åtta på morgonen. Prat, mys och lite pussar, allt känns så himla naturligt med honom så det är skrämmande!

Han skjutsade mig till sjukhuset på morgonen (han vet om att jag är sjuk, men inte vad det är för sjukdom). Där fick jag veta att inläggningen blir i mitten på November (vecka 47)...känns fruktansvärt långt borta, men ändå så skrämmande nära! Jag är helt jävla livrädd alltså....

Efter jag hade varit på sjukhuset kom underbara Anne och plockade upp mig....älskar att umgås med människor som får mig att skratta! Ni vet sådär riktigt ifrån magen?!

På kvällen hade jag laddat upp med mörk choklad och lite nötter, skulle gotta mig framför Idol. Sorgligt nog så somnade jag i soffan och vaknade av att bästaste ringde tjugo över nio. Vi pratade en stund och sen deckade jag igen...vacknade nästa gång halv två på natten och det var omöjligt att somna om. Tankarna snurrade och jag kunde inte sluta att tänka på Kristian...konstigt hur två människor kan komma varandra så nära på så kort tid! Messade honom och han ringde upp, han kunde inte heller sova!

När jag kollade på klockan när vi hade lagt på, hade vi pratat i 2,5 timme....förstår ni, det var som att knäppa med fingrarana...2,5 TIMME!!!!

Nu är jag allmänt seg...ska börja jobba 15.15...Men solen skiner, så jag får nog lite energi när jag går utanför dörren:)

Just nu e jag förvirrad...Kristian känns för bra för att vara sann...

Gosekramar till er alla idag!

Änglar finns...

Jag har träffat flera stycken! Igår träffade jag två! Trots att jag var orkeslös och deppig mötte jag upp Anne i stan, som vanligt smittar denna energiknippa till människa av sig och jag blir på någorlunda bättre humör i alla fall!

Vi hade det helt underbart mysigt. Efter att vi hade hämtat hennes (något rund om fötterna) pojkvän från svensex och bäddat ner honom i sängen, satte vi på lite härlig musik och delade på en flaska vin.

Anne som varit igång hela dagen stupade när kl var tre...jag som då hade sovit till fyra på eftermiddagen hade givietvis inte någon ro i kroppen. Lite rastlös och smått panikartad var jag...pratade med Kristian i telefon och berättade alldeles för mycket! Han bad mig sätta mig i en taxi hem till honom, när jag kom fram betalade han och jag kan bara säja....en räddare i nöden, jag är dig evigt tacksam för att du ställer upp så som du gjort!

Han har precis skjutsat hem mig och som vanligt börjar rastlösheten infinna sig och jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna för ett litet tag, är det depressionen som talar kanske?

Han säger att jag är stark, men jag vet inte hur länge till ja orkar vara det! Känner att det är jobbigt at ta sig upp på morgonen, jag är orkeslös och matt och allmänt trött på den här jävla sjukdomen, den har tagit mig ner i fördärvet. Den har fått mig att tappa bort min personlighet, den har gjort mig till en hemsk människa som inte orkar bry sig än någon annan än sig själv.

Saknar min älskade pappa....om du ändå kunde förstå mig, om du ändå kunde finnas här när jag behöver dig!

Orkeslös!

Jag är verkligen så trött. Känner mig riktigt jävla nere...åh! Jag blir så förbannad att jag tillåter sjukdommen att ta sån plats i mitt liv! Jag vill ju inte det! Försöker verkligen att peppa mig själv, men dom omda tankarna vägrar att försvinna...jag motarbetar dom med att läsa alla peppande komentarer på bloggen, ni anar inte vilket stöd ni är för mig i min kamp!

Även om jag vet att  de skämtar med mig på jobbet, så kan jag inte släppa det....tänker hela tiden att jag ska visa dom, jag ska bli smalast av alla! Till vilken nytta?! Jag är så trött...

Måste försöka komma ut och vara social...inget blir bättre av att jag sitter här och tycker synd om mig själv!

Magen kurrar och jag kan bara inte förmå mig själv att göra iordning mat...ibland önskar jag att jag hade någon här...någon som tog hand om mig, höll om mig...tror jag innerst inne önskar att denna någon var david, saknar honom, saknar hans kärlek!

Vill inte ha det såhär mer!

Efter 4 veckor föll jag...

Jag kan inte kalla det hetsätning, men sex mackor med MASSOR av smör och två stora tallrikar med youghurt så sa ångesten ifrån och jag gick av bara farten på toa och spydde.
Jag vet så väl vad det beror på...tankarna och känslorna jag har inför kommande inläggning vet jag helt enkelt inte hur jag ska hantera.

Jag känner mig ganska ensam med min sjukdom. Jag har inga föräldrar som jag kan vända mig till, ingen pojkvän, men jag har en syster och två underbara vänner som jag faktiskt kan prata med, men jag gör det inte. Vill inte vara en belastning, jag vet att dom inte tycker att jag är det, men jag har så svårt att sätta ord på mina känslor!

Sjukdomen gör verkligen allt för att hålla mig kvar och helt ärligt så vet jag inte hur mycket längre jag orkar...jag kämpar varje dag, men känner väldigt starkt för att bara ge upp, jag vet att det inte är ett alternativ, men det är frestande!

Det är så svårt att hålla ihop allt! Mat, jobb, socialt umgänge...tycker att det är riktigt jobbigt! Just nu vill jag inget hellre än att isolera mig...jag vet att det absolut inte är en lösning, men ibland orkar man bara inte!

Nu ska jag krypa ner i sängen, sova en bra stund...

Inläggning nära...

Var på bedömningssamtal igår för slutenvården. Fan va rädd jag är! Återigen bedömmer dom min situation ganska allvarligt...de undrade hur jag kände inför allt. Jag sa att jag inte tyckte att min situation va så allvarlig, att jag nog kommer fixa dethär själv...läkaren bara tittade på mig och sa att så brukar de som är allra sjukast säga.

Känner mig nedstämd...känner mig så fruktansvärt värdelös. Jag är snart 24 år och ska in på behandlingshem för bulimi, jag har verkligen lyckats här i livet! 12 veckor är behandlingen, 12 VECKOR! Tänk om jag inte blir frisk, då är hoppet ute för mig...

Min sista natt inatt, sen är jag ledig fyra! Alla på jobbet tror verkligen att jag är en glad och klämtjeck tjej. Är alltid posistiv och glad. Lite grabbig attityd, så många skämtar med mig. Inatt blev jag dock väldigt sårad, men jag sätter bara på ett leende som vanligt och ingen tror att jag blir berörd!
De kallar mig tjock...nya smeknamnet: klotet! Kul!

Jag vet ju att dom skojjar, men kan inte låta bli att ta åt mig...jag vet att jag inte är tjock är 166 cm och väger 62 kg...normalt bmi med andra ord! Har fått svälttankar i hjärnan. Åt två mackor till frukost, tänkte att jag skulle hetsa, men orkar inte! Idag är det fyra veckor sedan jag spydde och jag orkar inte! Vet att om jag skulle hetsa idag, så kommer jag sitta hemma och äta och spy under hela min ledighet, jag vill inte, jag vill leva! Men det är så svårt, så svårt...bulimitankarna är starkare än vanligt idag, vill verkligen kunna stå emot, kunna bekämpa dom, men känner mig så svag!

Ska lägga mig i sängen, dra tecket över huvudet och inte gå upp fören jag ska till jobbet!

Ge mig styrka!

Känslan.

Känslan jag hade igår e som bortblåst! Jag är sur, grinig, hungrig och förkyld! Tvingade mig upp vid halv två för att jag skulle tvätta. Släpa ner tvättkorgen till tvättrummet och upptäcker att min tvättid var igår, hade tagit fel på dagarna, fan! Nu hade jag ju vaknat så gå och lägga sig var det ju inte tal om. (hatar när saker inte blir som man planerat!)

Pratade med den gifte i 1 timme, satt vid datorn...sen gick jag och la mig igen. Vaknade kl sex...dödstrött, hungrig och förkyld! Orka inte fixa käk....vill bara sova.

Vet att jag måste äta nåt för att klara natten...har gått upp i vikt me!

Jag hade lovat mig själv att siffrorna inte ska få påverka mig nåt mer, men det gör dom! Jag hatar det! Det är bara några jävla siffror! Är sugen på godis....fast vet att det igentligen är mat magen behöver. Vill hetsa, men vet att det bara är för att jag är trött, sur och hungrig!

Nu har jag fått ösa ur mig det värsta...får nog äta lite gröt, ta mig en dusch, kanske sätta på lite maskara så känner jag mig förhoppningsvis bättre!

Puss

Jag vill leva!

Vet ni vad jag känner? Jag känner att jag vill leva! Sitter här och lyssnar på musik, funderar och mår faktiskt bra. Det var längesedan jag kände en känsla av att leva...

Jag har ringt lite kompisar och försökt engagera mig i deras liv! Vill skratta och umgås och bry mig om dom jag älskar av hela mitt hjärta! Jag känner så fruktaansvärt starkt just nu att jag kommer bli fri från skiten en dag, jag kommer uppskatta livet en vacker dag!

Vill aldrig mer må så dåligt som jag har gjort tidigare...kommer aldrig någonsin återvända dit igen! Jag har tagit några steg ifrån helvetet, några steg närmare livet. Dragningskraften tillbaka är stark, men viljan till livet är större!

Idag tänker jag njuta av känslan, hålla fast vid den...

Kärlek mina vänner kärlek! Älskar hösten och den friska luften som kommer med den. Jag kommer andas in ny energi och le mot framtiden!

Lite svar!

Idag har jag varit på sjukhuset  (jag går där en gång i veckan i väntan på dygnetruntvård). Det var skönt att få prata av sig! Jag var riktigt stolt när jag gick därifrån, fick mycket beröm av min behandlare, hon tycker jag gör stora framsteg. Hon kan sätta ord på mina känslor och förklara varför jag gör som jag gör ibland....jag har levt med bulimi i 10 år så många grejer som jag tänker och gör tror jag e normalt. Jag är så van vid sjukdomen så jag förstår ibland inte att det är sjukdomen som talar...

Ska dit på torsdag igen. Då ska jag få träffa läkaren och nån till...sen ska jag få lite mer information om dygnetruntvården. Jag är sjukt rädd...samtidigt som det är lite smått pirrigt och FRUKTANSVÄRT skönt!

Inatt ska jag jobba...den gifta mannen skickar sms hela tiden...han ska sova här på tordag!

Nu ska jag läsa lite bloggar, sen ska jag äta kvällsmat...äggmacka och te! Mums!

Tack för era komentarer...hoppas ni fick lite svar på era frågor, ni är underbara!

Köss


Insikt...

Jag har verkligen varit ledsen många gånger över att jag inte har en stöttande familj. Jag har många gånger ångrat att jag berättade min hemlighet för dom. Kontakten mellan mig och mina föräldrar har blivit riktigt dålig (exicterar knappt) sen jag berättade.
Mamma tycker att (som hon själv uttryckte det en gång) mina problem inte är värre än någon annans och pappa tycker väl mer eller mindre att det bara är att skärpa till sig.

Bestämde mig i alla fall för att ringa dom idag. Jag och mamma har inte pratat sen i midsommar. Vet att jag aldrig någonsin kommer att få en ursäkt ifrån henne och jag anser inte heller att jag gjorde fel...orkar inte vara bitter så jag ringde. Givetvis var det mor min som svarade och jag pratade lite allmänt med henne. Frågade hur dom haft det (hon har fyllt 50 och de har varit på semester i 2 veckor).

Sen fick jag prata med pappa, min älskade pappa...önskar att du kunde förstå! Har alltid varit pappas flicka...saknar honom nåt fruktansvärt ibland! Trots att han inte förstår min sjukdom och att han säger väldigt fel saker så har jag gett mig fasen på att han ska få en insikt i mitt liv, vilken kamp det är jag dagligen håller på med!

Vi pratade ganska länge...vet inte om han blev nåt klokare men jag har kommit till insikt. Jag kan bli frisk utan mina föräldras stöd! Jag kan inte gå och tycka synd om mig själv för att jag har en oförstående mor och far. Jag blir starkare för varje dag som går, bloggarna håller mig uppe när jag mår dåligt och jag är värd att leva ett helt vanligt liv!

Jag vet att människor med bulimi är STARKA människor. Jag är stark och jag ska bli frisk! På min resa ska jag läsa in mig på sjukdomen, hitta alla fällor för att inte bli lurad...och när jag är frisk, då ska jag berätta om min resa...jag vill att den här sjukdomen ska vara mindre tabubelagd, vi ska inte skämmas för att vi är sjuka!

Jag ska en dag ha ett kylskåp som ser ut som vem som helst, ingen ska undra varför det bara står ketchup i min kyl. Jag ska kunna ha bullar i frysen att ta fram när jag får besök, JAG SKA BLI FRISK!!! Det spelar ingen roll om det så tar mig 20 år. Jag har slösat bort 10 år av mitt liv på den här jävla sjukdomen, jag ska bekämpa den, så är det bara!

Over and out!


En helt bulimifri dag!

Igår var den bästaste dagen på länge! Efter en bra start på dagen med rejäl frukost och härlig bloggläsning åkte jag in till stan och mötte upp David vid liseberg. Vi gick runt där en stund, blev lite smått hungriga, delade på en pommes (utan ångest!). Sen spelade jag för en tjuga på kexchokladhjulet och vann! 2000gram kexchoklad! (kunde lätt inneburit, hem och hetsa!), men jag gav allt till David och han blev jätteglad!

Efter det ringde jag Anne, hon satte på kaffe, jag och David köpte fika och åkte dit...Va lite småhungrig igen, så innan jag högg in på min chokladboll åt jag en banan, bra jobbat!

Underbara Anne, får mig alltid på gott humör!

Sen skjutsade David mig till Sandra som tillsammans med sin bror och hans flickvän ordnade tacos. Vi satt säkert i två timmar och åt, focus låg på sällskapet och INTE på maten! På kvällen blev det film, mörk choklad och nötter! En helt normal lördag!

Jag var så glad när David skjutsade hem mig....jag hade haft en helt bulimifri dag och det kändes underbart! Tänk att få ha det såhär varje dag....Jag ska bli frisk mer än någonsin nu, jag vill ha fler såna här dagar!

Glömde ta min medicin igår...inte så bra...jag äter fluoxetin, nån som har erfarenhet av den?

Kärlek mina vänner, kärlek!

Tack alla underbara bloggare för att ni finns!

Ni har lyckats få mig att se ljuset igen! Ska möta upp David vid liseberg och jag är glad!

Ni ger mig sån fruktansvärd inspiration så ni anar inte. Har suttit och läst bloggar hela förmiddagen och ingen jävla bulimihelvete ska få förstöra en underbar dag som denna!

Älskar er alla som får mig att må såhär, ni är underbara!

Puss och kram!!!

Solen skiner:)

Vaknade upp, dödstrött, men glad....David kom hit igår och sov hos mig. Han hörde på mig att jag inte mådde bra och åkte hit för att kunna hålla om mig hela natten! Idag ska vi ut i det fina vädret, ta med en picknickkorg och mysa, allt för att jag ska få en bättre dag än den jag hade igår.
Åh....jag tycker verkligen om honom....han finns i mitt hjärta och jag önskar verkligen att den här hemska sjukdomen inte hade förstört så mycket som den gjort, tror aldrig att det kommer gå att reparera skadorna!

Har letat ihjäl mig hela morgonen efter min favorittröja, den finns inte någonstans! Förstår verkligen inte vart den har tagit vägen!!
Har ätit gröt till frukost och tänkte snart dricka te och äta en äggsmörgås, bra start på dagen va?

Jag känner mig fortfarande konstig i kroppen, skakar....undra om det är medicinen som gör det? På måndag har jag ätit den i två veckor...

Nu ska jag mysa med en kopp te...uppdatera mer ikväll!
Ha en underbar dag i det fina vädret, kärlek till er alla!

Depp och opepp!

Den här dagen har varit totalt menigslös och fruktansvärt tråkig, ätit på tok fel för att må bra, men orka inte bry mig.
Känner mig värdelös och ensam, vill ha sex, nån som håller om mig....vill vara älskad.
Är trött på sjukdomen, samtidigt som jag inte kan tänka på nåt annat än att allt blir bättre om jag blir smal.
Saknar min syster och hennes små knattar, saknar min bästit, saknar en familj. Är inte delaktig i den längre...

Mamma och pappa, ja, jag är misslyckad! Jag är sjuk i huvudet och ja, jag röker...tur jag inte bor i er stad så att jag slipper smutsa ner vårt namn! Tur att jag inte bor där så att ni slipper skämmas över mig!

Dagens matintag:
Havregrynsgröt
En grov smörgås med ägg
En cola ligt
Honungsmelon
Nötter

Dagens motion:
Typ 20 minuters promenad....det var kallt och jag tyckte det var tråkigt, har tappat suget för allt!

Har läst tjugotusen bloggar idag...inte ens det har varit kul, det brukar annars vara höjdpunkten på dagen att få läsa era bloggar!

Vet inte vad som händer, skakar...typ som jag har abstinens för nåt....är rastlös, men orka inte göra nåt!

Känner mig bara tjock och oduglig idag....

Vad hände med insperationen?


Puben igår..

Var verkligen så opepp, men släpade mig ut igår i alla fall. Fick träffa Annes arbetskollegor, trevligt! Satt och tjötade och drack....rätt var det är börjar dom snacka vikt. Försökte sitta kvar, stänga av, ville inte vara med i samtalsämnet hur man går ner fem kilo!
Kände paniken stiga, ursäktade mig och gick ut och rökte...pallar inte såna situationer! Blir stressad och känns som att alla vet om mitt problem med maten!

Nu har jag ringt och bekräftat mötet den 18...bedömningssamtal för slutenvården...hatar bedömningssamtalen!

Börjar bli nervös, känns som att det börja närma sig nu...

Ha en trevlig fredag, jag ska nog in till stan och se en bio ikväll! Kärlek!

Bloggabstinens!

Herregud! Mitt internet pajade igårkväll, kunde läsa bloggarna jag dagligen gör och jag kunde inte blogga...blev helt nervös och irriterad. Det är bara att konstatera, jag har blivit beroende!!!

Ikväll ska den gifta mannen hänga med mig hem efter jobbet...det är faktiskt han som få ha det dåliga samvetet, inte jag! Vet att han kommer såra mig om jag får känslor för honnom, så det gäller att hålla det till bara sex då...(fan va slampigt det låter!) Men jag har oxå mina behov....(nackdelen med att vara singel!)

Tack för era komentarer, jag läser, funderar och tar åt mig! Man behöver andra människors ögon ibland...

Nu ska jag städa och diska, efter det ska jag belöna mig med att läsa alla bloggar...hinner bli en del inlägg om man missar en dag!

Puss på er!

Vad är det med mig?

Mår helt sjukt konstigt, vill inte vakna riktigt...går som i en dimma, tankarna flyter iväg. Har gått från att vara sjukt sugen på att hetsa till att må illa och tankar på svält...vackra smala ben, underbara ben!
Vad är det med mig?

Har ätit min grötfrukost, fick sjuk ånest och la mig och vila. Drömmer konstiga saker och nu känner jag mig bara så trött, utarbetad!

Vill ha David här...vill att han ska hålla om mig, ge mig styrka, säja att allt kommer bli bra! Känner mig nedstämd, men blir förbannad på mig själv! Det är ju jag som väljer att vara nedstämd, jag väljer att må så här...kom igen ryck upp dig!

Känner inte igen mig själv, någon som förstår eller ha en förklaring? För jag fattar verkligen ingenting!

Jag klarade det!

Jag klarade det!!! Så jädrans stolt...var tillochmed och bowlade med några kompisar på kvällen...köpte lite godis på vägen hem, men jag höll mig till det och INGET kräk!

David sov hos mig inatt, han höll om mig som bara han kan och fick mig att känna mig trygg, så trygg, behövde det efter en hel dags krigande med de onda tankarna...men jag vann!!! Finns så mycket jag vill säja till honom, saknar honom, vill att han ska krama mig, hålla om mig, vill ha den tryggheten som han gav mig...vill ha hans axel att luta mig mot, vill vara hans hjärta igen..

Vet inte vad det är med mig, är inne i någon slags längtan efter kärlek, men jag vet ju att jag inte kan hantera sånt nu...det är inget för mig!

Har jobbat 11 timmar idag, från 10.00-21.00. ALLA köpte pizza på jobbet, fick panik när de började prata om det...vill ju så himla gärna vara som alla andra, men tyckte ändå att det skulle vara att utmana ödet genom att äta en pizza. Jag värmde snällt min lasagne i mikron och va så glad när lunchen var över:)
Klarade mig utan ångest och slapp kräkningarna. På vägen hem unnade jag mig lite nötter och mörk choklad...jag har blivit besatt av det! Konstigt nog mår jag inte så himla dålig av att äta det, känns som ett bra alternativ till lösgodis, som jag absolut INTE kan hantera!

Imorgon går jag in på min tredje kräkfria vecka, ni anar inte hur stolt jag är över mig själv! Ska gömma vågen (åter igen) långt in i garderoben så att jag slipper se de ångestladdade siffrorna!!!

Tack för alla peppande bloggar och alla fina ord...kämpa på och tänk på att det är först då du gett upp som du inte längre kan bli frisk. Svackor och snedsteg gör vi alla, det är mänskligt och vi är inte mer än människor! Le åt sjukdomen...vi kommer övervinna den!

Sitter nu i min nya soffa och njuter...tröttheten börja att infinna sig och jag ska strax borsta gaddarna...

Vill hetsa!

Vill äta tills jag dör! Vill spy tills min kropp inte orka mer! Jag är nervös och skakig i kroppen, känner att jag snart inte kan stå emot...

Nu förstår jag hur en person som försöker sluta röka känner sig, jag har abstinens efter hets och spya...hur sjukt är det inte?!

Har ingenting hemma och vägra duscha och göra mig i ordning, för då kommer jag bergis att åka till affären. Så äcklig som jag känner mig nu, kommer jag inte visa mig utanför dörren...säkrast så!

Men jobbigt är det...försöker hålla mig sysselsatt tänka på annat, men de onda tankarna är så starka så de tränger hela tiden igenom, hjälp mig!

Blir så trött...vet ibland inte vem jag. Vet inte om det är jag eller sjukdomen som utför vissa handlingar. Funderar på hur jag skulle vara utan sjukdomen, hur jag skulle bete mig i vissa situationer. Som det är nu kan jag inte skilja på det sjuka och det friska...vem är jag?

Är trött efter panikångestattack och gråt, massa tårar...längtar efter närhet samtidigt som jag vill vara helt ensam, krypa in i mitt skal, min grotta...vill äta och spy i min ensamhet...

Är så sjukt rädd för framtiden, för att jag inte ska reda ut allt...vill inte leva såhär för all framtid!

Snälla låt mig bara få vila en dag, hämta nya krafter...varsågod, låna mina tankar bara för en dag! Lämna tillbaka dom med ny kraft och inspiration, låt mig vakna till ett lite lättare helvete imorgon...

Vill inte falla, hatar dig bulimia nervosa!!! Dö, dö, dö!!!

Hatar min sjukdom!

Hatar den över allt annat i världen! Den har förstört så mycket för mig och jag har fått nog! Den ska aldrig mer få komma i min väg för livet! Jag har inte levt på så länge och jag förtjänar precis som alla andra att leva! Ingen bråkar med mig ostraffat!

Jag ska kämpa och kämpa och kämpa! Tänker stå emot suget till hetsätning, suget till svält, suget till att kräkas men framförallt tänker jag stå emot suget till att räkna kallorier och suget till vågen. Det som sker automatiskt i hjärnan kan jag inte göra så mycket åt. Det jag kan göra något åt är att låta de onda tankarna passera, inte göra handling av dom!

Har fått kallelsen nu...inläggningen börjar närma sig och jag börja tveka...jag kanske inte är så sjuk, kanske finns det nån som behöver hjälpen mer än jag!

Åh...har så mycket tankar...

Sex..

Jag har alltid haft en vision om att sex är något fint som man har med personen man älskar. Sen förra sommaren har jag ändrat uppfattning. Sex är inget annat än sex...jag lixom stänger av, blir någon annan. Ta det jag vill ha...samma jävla känsla besöker mig alltid efteråt, jag känner mig billig och äcklig!

Det hänger säkert ihop med händelsen förra sommaren, men jag blir så förbannad! Att det han gjorde få mig att känna mig smutsig, spelar inte någon roll vem jag har sex med så känns det bara...jahapp, han fick vad han ville ha. Visst, jag tycker oxå att det är skönt, men jag känner mig aldrig älskad efter jag har haft sex, bara utnyttjad...

Har bytt kläder tretusen gånger idag, har en fuldag...alla kläder jag har är svarta...tråkigt och inga byxor och tröjor har samma svarta nyans, vilket gör att jag ser ut som en ful jävla...jag vet inte vad! Mitt hår står åt alla håll och jag ser allmänt dödstrött ut!

Jag är rastlös oxå...behöver tvätta, men tråkigt! Ska åka in till stan och äta en god sallad lite senare, det är planen för idag...vill gå på bio oxå!

Ja, ja...imorgon får jag min nya soffa...jag och David ska hämta den, på nåt konstigt sätt längtar jag efter honom, vill ha honom nära...snälla kan någon trassla upp mina känslor, jag blir så förvirrad!

Allt jag någonsin velat ha...

är kärlek! Det är en av de stora sakerna jag saknat i mitt liv. Har funderat mycket på min barndom...vem min familj tror att jag är, hur dåligt mina föräldrar känner sin dotter.

När jag gick i femman rökte jag första gången, mina föräldrar fick reda på det i somras...jag är 23 nu. Det blev ett jävla liv och en massa predikan, det enda jag tänkte va: Va glad att jag inte går på droger, för hade jag blivit introducerad för det någon gång hade jag nog varit drogmissbrukare istället för bulimiker idag!

När jag var 13 hade jag sex första gången....mamma och pappa lät mig sova över hos en kille första gången när jag var 17, dom trodde väl inte man kunde ha sex på dagtid...

Vid 15 tror jag det va hade jag min första fylla....mamma handlade cider (2 st!) till mig första gången i trean på gymnasiet!

Med andra ord...mina föräldrar känner mig inte. Jag har alltid velat vara som min älsta syster, eller rättare sagt mamma och pappa ville det. Vi blev alltid jämförda med henne, hon har gjort allt rätt, varit den perfekta dottern. Hur man än gjorde så stod hon alltid högst i rang. Än idag kan jag hata henne för att hon alltid fick mamma och pappas goda ord och kärlek! Den enda som inte satte henne på pedistal var farmor. Hon såg hur jag kämpade med att hålla tillbaka mig själv för att vara som mamma och pappa ville ha mig. Hos henne kunde jag alltid vara mig själv, hon älskade mig för den jag var. Hon talade om det för mig vilket gjorde att vi fick en underbar relation. Med henne kunde jag prata ut om hur jag hade det hemma, vilket gjorde det lite lättare att stå ut. Jag visste att jag alltid hade farmor, hon stod vid min sida!

Fram till förra sommaren...då dog hon. Hela min värld rasade samman...vem skulle jag nu prata med? Vem skulle nu nicka och säja att hon förstår och verkligen mena det?
Jag tänker på henne varje dag och i mina tankar sitter vi hemma hos henne, äter kanelbullar och pratar. Vi gör det som är strängt förbjudet, snacka skit om familjen...

Jag önskar av hela mitt hjärta att hon förstod hur mycket hon betydde för mig, vilken stor person han var i mina ögon, en människa värd all kärlek i världen! Hon var det bästa...
Kvar har jag min förvirrade farfar...han är inte densamma sen farmor lämnade oss. Jag saknar honom nåt fruktansvärt, men jag kan inte hälsa på honom...det blir för påtagligt att farmor inte finns. Verkligheten är så svår...

Vågen framme igen.

Det är sant, jag har tagit fram den och jag har vägt mig. 62,6...mitt humör är i botten!

Jag drömde att jag hade gått ner i vikt under veckan som varit "normal"...drömde att vågen visade 57. Jag trodde det var fel på vågen, så jag vägde mig igen och igen och igen men varje gång blinkade samma underbara siffra mot mig. 57, 57, 57!!! Jag vet att jag tänkte jaha, var det så enkelt att gå ner i vikt...att sluta försöka.

Jag vaknade och var tvungen att plocka fram vågen 62,6....va besviken jag blev! Åt ändå min gröt som planerat trots känslan av att jag är fetast i världen. Gick ut på en promenad, det blev mycket backar, högt tempo och styrka när jag kom hem. Är helt slut och försöker tränga undan dumma tankar...

Vill fortsätta som förra veckan, men jag vill inte gå upp i vikt! Kanske äter jag förmycket...jag vet ju inte vad som är normalt? Hur mycket äter andra människor? Jag vågar inte räkna efter i kcal hur mycket jag äter varje dag, är rädd för dom tankarna!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, är rädd att dagen ska sluta i katastrof! Har varit inne och kollat BMI ligger på 22,5...jag vet att det är fullt normalt, försöker intala mig att det är okej!

RSS 2.0