Rutiner

Varje morgon har jag och barnen en speciell rutin och jag har egentligen aldrig tänkt på det som en rutin fören idag på morgonen! 

Hur morgonen än har sett ut så när vi kommer ut och sätter oss i bilen så får dom välja vilken låt vi ska lyssna på påväg till förskolan. 
I vanlig ordning brukar det bli laleh, saraha eller marcus & martinus. Alla låtar är ganska glada och vad som än har hänt på morgonen glöms liksom bort. När vi alla tre försöker överrösta varandra i sången sprids liksom en glädje i magen och idag kom jag på mig själv att sitta och småle när jag hörde deras ljuva stämma i baksätet.
Jag har alltid varit medveten att musik påverkar mig, men jag får nog tacka mina barn för alla morgonar som börjat i kaos, men fortsatt i glädje för att vi sjungt bort allt påväg till förskolan i bilen!

Energin som jag fick i början av förra veckan håller i sig, trots att vädret inte är så roligt! Jag är så tacksam för att jag har kommit tillbaka och helgen har varit helt perfekt! 
Jag och martin fick ett ryck igår, julgardinerna åkte ut och vi släppte in ljuset i hemmet. Doris rum fick sig en makeover och tvätthögen krympte en hel del! 
Jag älskar att pyssla i hemmet och jag är så glad att jag orkar det nu! 
Jag önskar er alla en fin vecka och glöm inte bort att lyssna på lkte musik! 



Jag gjorde en förvandling över natt...

Riktigt så enkelt som rubriken säger var det ju inte, men det kändes nästan så! I måndags vaknade jag upp med en bubblande känsla i kroppen. När jag såg mig själv i spegeln fanns där både charm, glädje och busighet i mina ögon. 

Jag har under någon månads tid tittat mig i spegeln och sett en trött, gammal kvinna som får kämpa sig till allt. 
Men i måndags var det annorlunda, kanske har mitt tillåtande till att vara trött, mitt tillåtande till att vila, mitt tillåtande till att sörja börjat ge resultat? 
Kanske är det så att de har börja träda fram en kvinna i spegeln med rak rygg, ett äkta leende som syns i ögonen, en tacksamhet till livet och trygg kvinna som står där framför mig? 
Igår när jag vaknade kände jag likadant! Det kändes som jag hade vunnit på lotto. Rädslan för att känslan skulle försvinna fanns så klart någonstans inom mig, men jag ignorerade den!
Jag ringde till min bästa vän, pappa och gav min man en kram som innerfattade den härliga känslan i kroppen som jag hade. 
Jag somnade med ett leende igår. Tackade gud för att jag fått uppleva en sådan känsla.
Jag vet inte vad som har hänt, men samma känsla finns i kroppen idag och nu vill jag sprida ordet vidare. 

Jag äger min historia, den äger inte mig längre. Jag äger mitt liv. 
Dessa ord sa en mycket klok kvinna till mig i höstas och jag tror det har börjat sjunka in nu. 
Min historia är min, men den ska inte äga mig och förgöra mitt liv. 
Jag hoppas att känslan håller i sig och jag kommer att jobba för det! 
Så till alla er som känner att livet är tufft, fortsätt kämpa, för en morgon har det vänt!
Ge er tillåtelse att vila om ni är trötta, jag gjorde det och jag är stolt över det. I denna högpresterande värld är det viktigt med vila och återhämtning.  

Kärlek och glädje till er❤


Pappa

I helgen lämnade en väns pappa till oss jordelivet. Ena stunden pigg, andra stunden borta...

Jag lider verkligen med våra vänner. Att livet så fort bara kan förändras? 
När sådant händer blir jag extra tacksam för att min pappa fortfarande finns hos oss. 
Min pappa är så otroligt stark fast han vet inte om det. Han har det största hjärtat och har hela livet satt andra framför sig själv. Jag blir glad och tacksam när människor säger att vi är lika. Jag är stolt över min pappa och jag blir varm i hjärtat av att se mina barns reaktion när man pratar om morfar. 
Den relationen min man har med pappa är kärlek! Idag firar vi att världens bästa pappa/svärfar/morfar fyller 62 år. Jag hoppas innerligt att vi får många fina år ihop och att livet ger oss ett gäng massa minnen att njuta av! 
Tack för att du finns❤


Hej då lillebror

Idag har jag sagt hejdå till min lillebror. Idag bestämde jag mig för att släppa taget...


Jag lät honom gå för jag vet att han vill vara fri. Jag släpper honom för att han ska få det bättre, för att jag ska få det bättre. 

När min lillebror skadades så försvann marken där jag stod. Tiden stod still och minnesluckorna jag har en tid efter den dagen har jag ännu inte riktigt lyckats fylla i. 
Men det blev lite ljusare, han överlevde och jag var övertygad om att min bror snart skulle vara tillbaka hos oss. Jag var övertygad om att jag skulle få se honom skratta igen! 
Hoppet...jag hoppades och trodde verkligen att så fort dom tagit bort narkosmedicinen så skulle han vakna. Dagarna gick och min syster hade sett att han rörde på sin tå när hon var hos honom och visst hade han väl tryckt min hand lite lätt när jag satt hos honom. Glädjen och känslan över att imorgon, imorgon kanske han öppna ögonen. 

Lillebror vaknade inte...han överlevde, men kom aldrig tillbaka. Åren gick och i allt det mörka så önskade jag min lillebror ett bättre liv. 
Jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle slippa bo i ett fängelse, där hans assistenter tvingades vara min mors slavar. Jag önskade att han skulle slippa vara ett utställningsobjekt och en trofé för okända karlar. Jag önskade honom ett liv fritt från onsdska och girighet. Och jag kämpade för det.
I augusti 2015 fick min lillebror en ny förvaltare och saker och ting började åter igen se ljusare ut. Kanske skulle han äntligen kunna få en egen lägenhet dit alla hans nära var välkomna att hälsa på. Tyvärr gick han bort två dagar innan ett stort möte skulle äga rum. Ett möte som jag vet skulle förändra min lillebrors liv och sänka statusen på min mors. Samma dag strax efter han somnat in hörde jag min mor säga i telefon 
-nu kan dom ha sitt jävla möte.
Vad hon menade vet jag inte, men jag vet att jag tänkte att läget för min brors död kunde inte kommit mer passande för en viss person...

Jag har kämpat för min lillebrors rätt när ingen annan gjort det. Idag fick jag en insikt. Min lillebror har kommit till en bättre plats, en plats fri från onska och girighet. Min lillebror har fått ljus igen och jag vet att han kunde fått det den 15 december 2015 när hans hjärta slutade slå, men det va först idag jag kunde släppa taget och ge honom det. Idag 1 år och 2 månader senare kunde jag låta honom gå. Jag insåg idag att släpper jag inte taget om honom så kommer allt det mörka bli minnen av honom. Jag vill inte ha mörka minnen av min lillebror, min lillebror va ljus och glad. 
Jag låter minnerna leva vidare så, ljusa och glada...


Ryggsäcken

Att bära en alltför tung ryggsäck kan vara jobbigt...ni vet dom där berömda ryggsäckarna med livets bagage? 

Många säger, rensa ut och behåll godbitarna, men ingen berätta hur man ska göra!
Jag tror inte på att rensa ut och blicka frammåt, det kan fungera ett tag, men längst vägen så kommer stenarna hitta sin plats i ryggsäcken igen för att då bli ännu tyngre att bära. 
Jag har förstått nu vid 32 års ålder att jag måste stanna på vägen, plocka upp mina stenar som livet gett mig, vrida och vända på dom, syna dom innifrån och ut, kanske skrapa bort den värsta skiten och sedan lägga tillbaka dom igen. 
Jag måste lägga tilbaka dom varsamt med acceptans och egen vilja. Jag har förstått att det inte är tyngden som är jobbig att bära, det är stenarnas oordning i ryggsäcken som gör att det blir mindre plats i ryggsäcken och all luft mellan stenarna som gör att jag tillslut inte orkar att bära den.

Jag har kommit så långt att jag har stannat på vägen, hällt ut varenda sten. Vissa stenar har jag accepterat för vad dom är och lagt tillbaka, andra stenar håller jag fortfarande i handen och vet inte riktigt vad jag ska göra med. 
Det är svårt det där....ett tag tyckte jag bara att jag grävde runt i min väska och kom liksom ingen vart. 
Jag hade förmycket i min hand för att kunna se, för att orka se. 

Min ryggsäck är min ryggsäck, din ryggsäck är din. Se till att gå igenom dina stenar ordentligt för att skapa mer plats för diamanter och guldkorn, för dom kommer längst vägen, livets väg och då vill du väl ha plats för att kunna bära med dom på din resa? 


Tacksam

Idag är jag tacksam. Tacksam för mina fina vänner, tacksam för mina barn och min fantastiska man, tacksam för min lilla pappa och för svärmor som alltid ställer upp. 

Jag är tacksam för att jag får vara en del av livet. 
I höstas när livet var lite jobbigt och det kändes som jag inte skulle hålla ihop mer bestämde jag mig för att sluta sälja me&i. 
Jag pratade med en mycket klok människa om det och hon sa till mig

 -varför väljer vi bort det som ger oss glädje i livet, när vi mår dåligt? 

Jag har tänkt så otroligt mycket på den meningen...idag är jag så innerligt tacksam över att jag fortsatte sälja! Det ger mig energi och jag blir glad av det. 

Detta året har jag lovat mig själv att prioritera det som är bra för mig och min familj. 

Idag lyssnar vi på lalehs låt work och njuter av att det är fredagsmys hela dagen! 

Bilder från kvällen igår! Dessa små stunder från livet samlar jag i en minnesbank kring hjärtat. Jag ska bli bättre på att ta fram min bildbank och le när livet blir tufft. 



RSS 2.0