Mycket!
publicerat i
Allmänt;
Ibland känner man sig ensamast i världen och att då har ett par kommentarer att läsa när man loggar in är uppiggande!
Har varit på sjukhuset idag efter 4 veckors sommaruppehåll, det var riktigt behövligt att få prata av sig och få lite svar på frågor som snurrar angående behandlingen.
Har så mycket tankar i huvudet nu, så jag har ingen aning om hur jag ska få ner allt så att någon förstår nåt överhuvudtaget...
Ang sjukskrivning M: Jag kommer att bli sjukskriven så fort jag börjar min dynetruntvård...vill inte säja nåt till chefen om min ätstörning innan vi har förnyat mitt kontrakt som går ut sista augusti...(blir säkert strul med försäkringskassan om man inte har en anställning vid sjukslrivning).
Min relation till D är väldigt konstig. Han vill verkligen att det ska vara vi igen, jag vill me, ibland, men är förvirrad och kan inte reda ut mina känslor. Han gör allt för mig...behöver jag handla hänger han med, för han vet att jag inte fixar det själv. Behöver jag sällskap när jag äter kommer han. Men jag tycker att det blir för jobbigt att umgås med honom, känner att jag inte kan ge honom nåt...så just nu har vi (jag) bestämt att vi inte ska ses på ett tag.
Tant Malin: Jag vet att jag måste berätta och reda ut vad som hände förra sommaren, men det ligger så mycket skam över det! Har funderat mycket kring det och jag vet faktiskt inte vem jag ska prata med. Familjen går ABSOLUT inte, dom tror ju att jag inte är sjuk, så de skulle verkligen tro att jag hittade på om jag kläckte ur mig att jag har inte bara bulimi, jag har blivit sexuellt utnyttjad oxå!
Idag har jag funderat mycket kring min ålder och vad jag vill med mitt liv. Om snart tre månader fyller jag 24....trodde aldrig att jag skulle få åldersnoja, har alltid önskat att jag var äldre, men nu inser jag hur mycket jag inte har gjort i mitt liv. Känns som att jag har varit sambo hela mitt liv, och nu när jag är i den åldern då människor brukar träffa kärleken, kämpar jag med att klara av att leva med mig själv.
Jag vet att jag vill bli frisk och att det är ett måste om jag ska få ut nåt mer av livet. Men krockar ständigt med kampen...kan känna mig fruktansvärt laddad och i mitt huvud och i tankarna så är det så lätt, jag vet precis hur jag ska göra men i verkligheten så är det allt annat än lätt.
Jag vet att det är bra att jag är själv i min kamp, för fixar jag att ta mig ur det här så kan jag klara allt! Men ibland hade det varit skönt att ha någon här hemma...det är så mycket lättare att ge upp när man är själv...
Måste sticka iväg till jobbet nu, men jag skriver lite mer imorgon! Ha en skön kväll!!!