Med sömnbrist, oro och stress i kroppen blev jag jättearg, inte okej att åka iväg en vecka sådär!
Men efter ytterligare någon vecka slutade Doris skrika, livet som tvåbarnsförälder blev faktiskt himla trevligt, jag och Martin tog igen oss både på sömnfronten och livet:)
Jag började se fram emot att han skulle åka. En hel vecka UTAN jobb, jag och barnen skulle bara mysa...
I fredags kom då dagen mitt i allt stirr kändes det inte så jobbigt, förens kvällen kom och jag skulle lägga mig. Tomt och ensamt i sängen, men men, en vecka går ju fort!
Jag vaknade vid 6.00, satte på kaffet och nu när jag sitter här, barnen sover och jag vill jag bara gråta. Jisses vad jag saknar min man! Trodde verkligen inte att det skulle kännas så mycket i hjärtat, ni vet, en vecka, två små barn...det skulle ju gå fort!
Men jag unnar honom denna resa av hela mitt hjärta, han är en så fin människa på alla sätt...ibland är jag dålig på att säga det till honom. Bra att komma ifrån ekkorrehjulet ibland och få sakna...
Jag kan helt ärligt säga att han är det bästa som kunde hända mig, utan honom så vet jag inte vart i livet jag hade varit idag.
Låt veckan gå fort! Och för Guds skull älskling, kom hem hel!!!
Snart är jag hemma och jag är hel:)