För ungefär två år sedan fick jag ett långt sms. Sms:et var fullt av anklagelser och påståenden som i mina ögon var en förvriden sanning. Sms:et innehöll anklagelser och påståenden om vad jag hade gjort och inte gjort. Vissa saker stämde, men det var snedvridet och vinklat på ett sätt som inte är i närheten av sanningen. Höggravid och trött blev jag bara matt av hela situationen. Eftersom personen i fråga inte ens lyft luren för att prata med mig, utan redan i förväg bestämt att det hon skrivit var rätt, så la jag ingen energi på att svara. Jag anser att vuxna människor borde vara mer mogna än att skicka ett sms.
Vad jag inte visste då var att detta skulle bli startskottet till en psykisk vuxenmobbing...
Tiden gick och jag fortsatte besvara med tysthet, jag trodde att allt så småningom skulle sluta. Två år har gått och med tiden har det bara blivit värre, jag vet inte om jag har väckt ett monster....
Ibland funderar jag på om vissa människor vill knäcka mig, skulle dom bli lyckliga då?
Ibland kan jag skratta åt patetiska uppdateringar på Facebook, men ibland, speciellt när det handlar om mina barn så får jag ont i hjärtat.
Dom är små nu och berörs inte av sociala medier, men ju större dom blir desto mer kommer dom att förstå och dom kommer att bli ledsna och sårade. Det är jag och Martin som föräldrar som kommer få förklara och trösta, det är vi som kommer att få se deras besvikelser.
Jag håller dessa vuxna som beter sig på ett sådant fruktansvärt dåligt sätt ansvariga för att mobbing existerar. Dom visar för sina barn att det är okej att trycka ner och vara elak mot andra människor.
Dom visar oxå att bara du gör det snyggt, små pikar och kommentarer så är det okej att bete sig illa.
Jag älskar inte alla människor, men jag vet hur jag ska bete mig. Jag vet att det inte är okej att vara elak.
Ibland kan jag tänka att om dom nu tycker så illa om mig borde det väl vara lättare för dom att låta mig vara. Tänk så mycket energi som går åt av dom varje dag för att försöka knäcka mig! Tänk vad mycket tid dom slösar bort från sin familj och sitt eget liv för att försöka få mig att må dåligt!
Tänk va lyckliga dom hade varit om dom la all denna tid på sina barn och på deras nära och kära...
Sen ibland tycker jag innerligt synd om dom, jag tänker att dom måste må fruktansvärt dåligt...
Idag har jag valt min tröja med omsorg, för det som inte dödar det härdar.
Hej! Halkade av en slump in på din blogg och gillade detta inlägget starkt!
Du har så rätt! Känner igen mig i rädslan för vad ens barn ska behöva uppleva. Att de kommer få uthärda mycket till följd av att vi vuxna inte kan bete oss. Vi bor på landet och på ngt sätt inbillar jag mig att barnen är lite mer skyddade här (som om inte sociala medier finns här? Hör ju själv hur dumt det låter 😜).
Hoppas personen som skickade meddelandet läser din blogg och förstår vad han/hon sysslar med!
En kram med en massa positiv energi kommer lastat!