För nästan exakt ett år sedan skrev jag inlägget här nedan, men jag publicerade aldrig det. Ett helt år har gått, mycket har förändrats samtidigt som nästan inget har förändrats. Idag bär jag på ett helt annat lugnt och känner mig mer levande än någonsin. Jag har inte samma behov längre av att prata, mycket av det som varit har jag accepterat och släppt.
9/1-2017
Så många gånger jag har velat prata med er om vår uppväxt, så många gånger har jag valt att inget säga.
Det betyder inte att tankarna har slutat snurra. Jag är yngst av 4 systrar och har så ofta funderat på hur ni har upplevt er uppväxt. 4 systrar, 4 olika historier, 4 olika verkligheter.
Ibland blir jag arg för att ni inte ser min verklighet, ibland blir jag ledsen för jag tror att ni kommer att bli sårade när ni får uppleva den, ibland blir jag likgiltig och tänker att ni får skylla er själva om ni blir sårade för att ni vill inte lyssna och har aldrig velat.
Men jag har lärt mig att insikter kommer när man är mogen för det, jag har lärt mig att acceptera att det finns olika perspektiv och jag har lärt mig att även om man är systrar så är man olika och kommer kanske inte alltid att stå varandra nära.
Jag har tre systrar, men bara kontakt med en.
Som barn fick vi aldrig lära oss att prata med varandra...vi fick lära oss att problem var något man sopade under mattan och glömde.
Jag har alltid haft ett behov av att prata och som vuxen gillar jag att hitta lösningar på problem. Jag anser idag att genom att prata med varandra växer vi som människor. Dörrar öppnas och jag märker att genom att prata blir man aldrig ensam.
Insikten om att jag måste släppa taget just nu är sorglig, men att hålla fast vid något som inte är på riktigt gör ingen lycklig. Jag fick rådet att skriva ett brev, eftersom jag känner att vi inte kan prata med varandra. Grejen är bara att det är så mycket som jag vill skriva, samtidigt som jag inte vet vad jag ska skriva.
Ett avslut för nu kanske ? En vädjan om att prata när ni är redo? Eller bara ett enkelt tack för dom stunder som faktiskt va på riktigt.
Vi är 4 individer, alla lever vi våra egna liv...Hur än framtiden blir så önskar jag er lycka och sinnesro. Jag hoppas ni hittar er inre frid och att ni är starka när marken gungar.